Kådishitler finnes inom eder
Inte ens kristdemokraternas grundare kunde låta bli att beundra Hitler. För min del är tanken på att rörelser har en "värdegrund" definitivt körd.
Vi lever i en tid där det ofta kan kännas som om alla går mer åt mer åt ett håll man kan kalla invandringskritiskt, reaktionärt, nationalistiskt eller auktoritärt. Det kan handla om folk som kallar sig liberaler som vill använda statens våldsmakt till att betvinga alla under kapitalets makt, under miljöförstöringen, eller “få pli på” invandrare enligt “svenska värderingar”. Som inte tror att nazister är så viktiga hot mot demokratin, för har ni hört talas om att vänstern tycker att tjejor kan bli killor?
Det kan också handla om folk som kallar sig vänster, som i verkligheten är tankies, TERF:s, manarkister eller sånt. Där den här - som jag ändå hoppas - vänsteridén om att alla ska få vara med, verkar helt ute. För att de har hittat sin grej - som är att göra pengar och karriär på människor som avviker från deras norm, precis som vilja “svärjevänner” som helst.
Eller – som minst, antirasister som är mjuka och försöker ha förståelse för inte minst unga (vita) män som attraheras av såna idéer, och tror att det ska hjälpa att delta i sammanhang med högerextrema för det. Den framgången har väl hittills minst sagt uteblivit? Snarare har det väl blivit fler förföljelser från fascister och nazister, efter att de synts i såna sammanhang?
Själv har jag tänkt – och det kan mycket väl vara nån sorts ”copium” – att mitt engagemang i KDU när jag var tonåring gjort mig immun mot de värsta sorternas extremism. Att jag haft kvar min övertygelse om att demokratin bygger på respekten för den andres människovärde.
Jag vet inte om det stämmer. Jag tror nästan inte det. En annan take hade ju kunnat vara att när jag var tonåring så fanns det ett annat samhällsklimat. Den där tiden mellan Sovjets fall och Donald Trump där alla trodde att den liberala demokratin bara skulle expandera (trodde det, alltså, hur det gick till i verkligheten är förstås en annan femma). Och att jag är så gammal nu att jag kan berätta om när det var intressant och skoj att debattera politik med t.ex. SSU:are och ha roligt tillsammans efteråt, och att man inte behövde vara rädd för förföljelser eller att man på nåt sätt skulle hata varandra för att man hade olika åsikter. Tills några kom och förstörde trivseln.
Men jag vet inte. I dagarna har ju Aftonbladet avslöjat att KD:s initiativtagare beundrade Hitler. Just kådis-historia och ideologi är faktiskt nåt som varit nån sorts specialintresse för mig en gång. Jag skrev min examensuppsats på gymnasiet om KD:s ideologi, och en högerraddikal snubbe som drev KDU:s inofficiella tidning Tradition & Fason då (och sen blev Sara Skyttedals politiska sekreterare i Europaparlamentet) skickade mig sin uppsats på ämnet.
Hela grejen handlade väl ungefär om att KD(S) var en utbrytning ur nuvarande Moderaterna efter långvarig kamp om att bevara kristendomsämnet i skolan, vilket är ungefär så spännande som det låter (*gäsp*), även om jag nog tyckte att det var spännande att förkovra mig i som 18-åring. Och så tillkom allt de vi lärt oss på studiecirklarna i ideologi i KDU, om att vi trodde på naturrätten (att det finns en naturlig ordning i samhället som människan mår dåligt av om den rubbas) och att det var den kristna värdebasen för demokrati och mänskliga rättigheter, som gör att vi lever i en demokrati.
Jag förstår att det här inte angår så himla många, men: Herregud vilket avancerat snömos allting var. Nu vet vi att de som grundade de svenska kristdemokraterna tyckte att Hitler åtminstone hade en poäng med utresningar av ”smutsliteratur” och allt det där som representerar ”den andre”, och att det t.o.m. var lägligt att diskutera skillnader mellan kristdemokratin och nazismen. Och att Lewi Pethrus, pingstmufftin vars engagemang för U-hjälp (bistånd) han kanske mest är känd för idag bland kvarvarande “goda” kristdemokrater, egentligen tyckte att det var helt okej för sina församlingsmedlemmar att slänga ut judiska hyresgäster, för de kunde ju alltid flytta till Israel.
Så starka och tidslösa var värderingarna som KD grundades på. Jag vill faktiskt inte klandra nån som idag är kristdemokrat och säga att hen står för samma sak, inte alls. Det som spricker hos mig är väl återigen den här idén om att människor har en ideologi egentligen, och även de ”goda” kristdemokraterna i vänsterfalangen som beundrar Lewi Pethrus borde ju fundera över det här. Över sitt partis grundade om de verkligen tror att de är ett värderingsstyrd rörelse, på det sättet som Bebba Usch menar att de är i motsats till islamismen och sånt.
Jag skriver inte bara för att klandra kådisarna. Men jag tänker bl.a. på varför jag tycker att SD är ett speciellt parti som är fascistiskt och kanske t.o.m. borde förbjudas. Man kan säga att banden till att grundarna var gamla nazister är en anledning till att deras affärsidé bygger på andrefiering, att det ska finnas nån som är ”den andre”, och att de är ett mörkrets hopp för pöbeln som hoppas slippa oss som inte passar in inom deras norm, som i rasande takt förbereder en etnisk rensning av Sverige.
Men ibland känner jag mig faktiskt inte säker på om det är nåt unikt för SD, även KD grundades ju av Hitlerbeundrare och även sossar och gamla kommunister har hjälpt till att ge skinnskallar lokaler och statliga pengar på den tiden att ”nynassa” var ett stort folknöje bland etniska svenskar. Kanske är helt enkelt hela det svenska samhället i regel mycket mer nära fascismen än vi tjänar på att erkänna? Kanske är SD en konsekvens av den och av annat – av att alldeles för många bland helt ”vanligt folk” helt enkelt inte tycket så himla mycket om såna som står utanför deras norm?
Det är sorgligt för mig, även om jag så klart aldrig nånsin skulle rösta på KD idag. För jag har kanske fortfarande med mig en självbild av att jag fick nåt fint med mig för att jag var KDU-ordförande som ung. Nåt som kanske aldrig nånsin fanns. Det finns ingen ”kristen civilisation” som naturligt bryr sig mer om människovärde mer än andra, och det finns heller inte nån ”kristdemokrati” som är naturligt mer människovärdestillvänd än andra.
Det finns så klart kristna även på medeltiden som man kan inspireras av som humanister och människovänner, och jag tycker än idag bra om kristna välgörenhetsinstutioner som jag jobbat för när jag var yngre. Jag tror att det finns många kristna som har gjort fantastiska insatser för utsatta som aldrig kommer kommas ihåg, och att det de gjorde av sin tro (som jag inte delar) förtjänar respekt för det. Jag tycker t.o.m. väldigt bra om Svenska kyrkan. Men det är inte för att den har en historia av att nödvändigtvis alltid vara bra, utan för att den står stadigt på den mänskliga värdighetens sida även idag, när det blåser snålt. Det beror inte på att jag har kvar nån ”uråldrig” värdegrund hos mig utan helt enkelt på vanlig mellanmänsklig solidaritet och respekt.
För övrigt undrar jag hur Lewi Pethrus orkade vara en sån jäkla torrboll egentligen? Smög han med något, eller fick han helt enkelt inte ligga? 🤔
Nej - jag orkar för min del absolut inte visa så stor respekt för andra människors åsikter, medan de har nån konstig hangup som ska förstöra andra människors liv. Konservativa religiösa människor kan väl få leva på sin kant enligt de regler de själva vill, utan att kränka andras mänskliga rättigheter?