Var de flesta nånsin mycket till antirasister?

Går det att mäta hur många som är rasister? Går attityder mot människor som avviker från ens norm ö.h.t. att få ner i enkla staplar och diagram? Har Sverige ändrats så mycket sen skinnskalleeran?

Kom att tänka på en sak, när moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm skrev en status på twitter, när han skulle försöka påvisa att Sverige var ett av världens minst rasistiska länder:

Jag har en del invändningar mot hans resonemang. Först och främst: att en persons egen självskattning om sin egen rasism skulle bevisa nåt om hur den personen faktiskt sen beter sig i verkligheten, är ungefär lika dumt som att tro att nån “skön” snubbe som konstant beter sig som ett svin mot kvinnor vore nån förkämpe för jämställdhet, bara för att han kallar sig “marxist”. Nästan ingen i hela Sverige skulle nånsin säga att de inte vill “bo granne med nån av en annan ras”, och de skulle på riktigt nog inte tro/tycka att de gjorde det heller. Hur de sen beter sig i praktiken - där har vi en annan, mycket intressantare fråga!

Det kan för all del vara så att det finns ställen här på jorden där det är allmänt accepterat att säga att man inte vill bo med nån av en annan ras. Det betyder inte att det nödvändigtvis är nåt bra mått på andelen rasister i ett samhälle. Det kan kanske vara ett mått på vad man känner är allmänt accepterat att man “får” säga, som är till det bättre för Sveriges del, men Tobias Hübinettes forskning visar att Sverige är ett av västvärldens mest rassegregerade länder. Dr. Hübinette förklarar:

Jag tror att World Values Survey helt enkelt bara frågar "rakt ut" om respondenten t e x är beredd att bo granne med någon annan "av en annan ras än dig själv" o s v.

Svenskarna är sannolikt det s k folkslag på jorden som har socialiserats allra mest i att se sig själva som antirasister alt. icke-rasister kort och gott. Samtidigt är Sverige västvärldens kanske mest rassegregerade land.

För det andra: att det ens skulle gå att dela in människor i “rasister” och “inte rasister”, är nog mest en chimär som gynnar vissa syften, hos personerna som påstår det. Det är samma när alla sossar på internet plötsligt verkar fått order om att deklarera att “20% av befolkningen inte kan vara rasister”, i nån sorts försök att vinna över SD:are. Näe - det stämmer nog - det är nog närmare 60-80%. Eller varför inte 100%? Beroende på hur man menar.

En intressant tanke som vänsterkulturikonen Myra Åhbeck Öhrman några gånger tagit upp är att man inte kanske är rasist så mycket som man gör rasism. Vissa - som de som är öppet rasideologiska - gör rasism hela tiden, och skriker ut att de som inte är vita och “ariska” inte borde få vara här. De är ganska få. Men att tro att en person som växt upp i ett sammanhang där det funnits ett “vi” som bland annat innebär att det normala är att vara vit, aldrig skulle andrefiera människor som har en annan hudfärg, vore nog en god portion önsketänkande. Om man nu inte vill begränsa antalet rasister till explicita rasideologer. I såna fall räknas nog inte det mesta av “vardagsrasism” in i den siffran, och inte heller Sverigedemokraterna, för den delen. Och då blir begreppet också rätt värdelöst om man ska förstå strukturerna bakom varför Sverige t.ex. kanske just är västvärldens mest rassegregerade land, eller den rasism som förmodligen är den vanligaste att stöta på, ute i samhället.

Jag kommer att tänka på när ännu en så kallad liberal för några år sen, skrev en, enligt mig, väldigt avslöjande text om att känna “ödmjukhet” inför den svenska rassegregationen och viljan att inte behöva bo eller behöva umgås med invandrare, eller helt enkelt människor som känns för jobbiga och annorlunda än en själv. Läs gärna hennes artikel efter att du läst min här medföljande ordlista, för att analysera undertexten i det hon skriver:

“medelklassen” - normala svennebananer som är precis som jag

“den breda medelklassen” - alla vi normala anständiga hederliga svennebananer som jag känner mig bekväm med

“tidigare lugna medelklassområde” - svenssons som jag känner mig bekväm att umgås med, för att de inte känns så konstiga och avvikande för mig

vår stora, spretiga, svensk-estnisk-dansk-turkisk-kinesisk-lesothiska släkt - jag har en svart kompis och en släkting som är gift med en holländare så kom inte här och säg nåt om att jag skulle vara nån rasist

Många gillar att omges av en viss kulturell, språklig och social mångfald - Många av oss gillar att dricka öl på Mehmets pizzeria...

men vill samtidigt själva vara en del av en trygg majoritet - ...men han behöver ju inte hålla på och bo här för det.

Fenomenet är allmänmänskligt - Jag är ju inte etnopluralist, men...

barnen som ska byta klass oroar sig för att hamna i en miljö där en hijab sticker ut från mängden - tänk om inte Barbara Bergström fanns, då hade mitt barn kanske hamnat i en skola med - och håll i dig nu - ISLAMER!!!

Här finns en lucka i den offentliga debatten - Ivar Arpi behöver skriva ännu fler artiklar om att gatorna har fått färg här i Sverige…

Lite mer ödmjukhet inför enskildas val och vad som är möjligt att åstadkomma med pekpinnar vore också välgörande - …och kom inte här och säg att jag inte umgås med svartskallar! Jag dricker ju faktiskt flera glas vin på Mehmets pizzeria varje fredag.

Det är ju intressant hur det kontroversiella nya Partiet Nyans valvideo med deras partiledare som i princip bara säger jättebra saker, som nog de flesta kan hålla med om, med sin mjuka röst, medan han ser snäll ut i kameran, förmodligen inte skulle uppfattas på samma sätt. Av nån anledning övertygas inte vissa om att han för den sakens skull ändå inte är en läskig islamist, på samma sätt som de vet att fina svenska liberaler som tycker att rassegregation i Sverige är bra, minsann inte är rasister, ens på nåt undermedvetet plan. I vissa fall är människors egen självuppskattning över vad de tycker och står för viktigt. I andra fall är det inte det. Det känns inte som en helt vild gissning att denna diskrepans i viss mån beror på hudfärg.

För mig var det EU-valet 2009 när det blev uppenbart att det här med SD var en trend bland unga killar i skolan, innan det blev en sån självklar norm bland vita män som det är idag (jag röstade på Junilistan, av nån helt obergiplig anledning, i skolvalet, klarade väl inte av att vara en helt normal tonåring och gå och rösta på Piratpartiet 😂). När jag, några månader senare, blev aktiv i KDU, användes det faktum att SD erövrat 10% av killarna i skolvalet redan 2006 (nåt jag faktiskt inte lyckats hitta en källa på) som ett argument för att locka de som fanns på högerkanten. Många tyckte även då att det kommit för många invandrare till Sverige på kortare tid än vi, typ, kunde “ta hand om dem”. För mig var dock SD allt för ensidigt fokuserade på att bara prata invandring hit och dit, kände jag nog, i det läget. Man ville ju också prata om att mammor skulle få vara hemma med barnet istället för att de skulle gå på dagis - och annat sånt - som vissa av mina släktingar tyckte var bra, det också.

Men frågan är om det ens är en ny trend, om det ens egentligen skett nåt stort värderingsskifte, i det svenska majoritetssamhället? Har inte de här attityderna mot människor som är annorlunda från deras norm funnits där hela tiden, och det unika med SD snarare kanske varit att det är ett parti som inte skulle finnas, om de inte profiterade på just detta? Har inte det som liberalen kallar “medelklassen” (de etniskt svenska, “normala”, heltidsarbetande, fina människorna) alltid haft lite svårt för människor som är annorlunda? Hade det varit 10 (eller 15) år innan min upplevelse under EU-valet 2009, hade det kanske snarare varit trendigt bland vita killar i min ålder att vara skinnskalle (det är ju en Gudinnans välsignelse att jag inte behövde vara med då, när jag heter Gogman). Kanske hade det varit samma sak, fast lite värre, på den tiden som Tobias Hübinette stod ensam med en banderoll mot 600 skinskallar, inför en Ultima Thule-konsert på Fryshuset här i Stockholm, när dess grundare med hela samhällets uppbackning bedyrade att de “inte är rasister, utan bara lite kritiska mot invandringspolitiken”. (känns det igen?)

Kanske har en stor del av det svenska majoritetssamhället egentligen alltid varit så här? Kanske är även detta nånting som inte går att frikoppla från den unkna “medelklassliberalism” som den här “liberalen” uppvisade i sin text, eller från en massa översittar-manlighet/snubbighet (som finns bland män i alla politiska schatteringar, även till vänster), och en massa annat som är rotat i typ “våran svenska kultur”? Det finns nog rätt många exempel på hur man kan behandlas som avvikande från den normen - i vårt “progressiva”, “färgblinda” Sverige. Alltifrån Lisa Wool-Rim Sjöbloms tankeväckande teckningar om livet som svenskasiat till den alltid läsvärda Annika Hamruds berättelser om homofobin bland “progressiva” människor på 90-talet, ger en annan bild av den här unisona pursvenska acceptansen än den Kärrholm och andra vill framföra, om hur förträffligt tolerant det svenska majoritetssamhället egentligen är och alltid har varit.

Det är nog inte ett budskap man blir populär om man framför, om man ska försöka tjäna pengar på sina åsikter. Inte ens hos Vänsterpartiet eller hos Sossarna, som ofta verkar ha riktat in sina respektive strategier mot just vita killar i nån hopplös vänsterpopulistisk förhoppning om att de ska sluta hata sossar eller “kommunister” för det. Vilket jag anar att de inte kommer att göra. För jag tror inte att det går att frikoppla den politiska utvecklingen från de praktiska attityderna som människorna i samhället som vi lever i, de som de i praktiken har, gentemot såna som avviker från deras normalitet.