Jag känner mig inte svensk. Det behöver inte du heller göra.

Några ord om varför jag saknar en ”globalistisk” vänster och min uppväxt i Göran Persson-Sverige.

Bild: Nightcafe

Nåt av det sorgligaste jag varit med om i politikväg i år är när reformistsossehöjdaren (en personlig favorit) Lawen Redar beskrev att man behövde bli ”svensk i hjärtat” för att bo här. Det tycker inte jag, och det tänker inte jag vara framdeles. Ingen politiker har rätt att kräva det av mig, i en liberal demokrati. En sån lojalitet måste de i såna fall förtjäna.

Nu brukar förvisso inte den frågan ställas så ofta till mig (utom när nån tror att jag är jude) men det spelar ingen roll. Du ska inte behöva höra den bara för att du inte är vit eller för att dina föräldrar inte kom ifrån Sverige. Punkt. Även sossarnas arbetsgrupp som skrev om att den ”demografiska förändringen” är det största förändringen i vår tid, är nånting egentligen helt oerhört att sitta och påstå, som inte bara kan få gå utan kommentar sådär.

Är verkligen det faktum att det kommit människor med annan hudfärg eller bakgrund det största som hänt Sverige i vår tid? Är inte det en riktigt tråkig och taskig syn på människor och samhällen? Ibland saknar jag verkligen tidsandan från Göran Persson som jag växte upp i – som det ö.h.t. känns svårt att förklara för de som är unga nu.

En målsättning jag haft i några månader är att skriva en recension av S-riksdagsledamoten Åsa Erikssons bok Ett Farväl till Bullerbyn? Det har ännu inte blivit av – och jag kan inte säga exakt varför.

Kanske är det helt enkelt för mycket att bearbeta och försöka dissekera? Hela boken är full av k̶i̶l̶l̶tjejgissningar i stil med att ”gängbrottslighet och moralpoliser dominerar hela bostadsområden”, ”genom identitetspolitikens frammarsch”, som på nåt sätt hotar ett ”förutsägbart och sammanhängande Sverige”.

Det är liksom ett sväljande av extremhögerns och hatsajternas (”alternativmedias”) narrativ med hull och hår, sida efter sida av [källa behövs]. Och då har jag inte ens nämnt det värsta som är idén som framförs om att det funnits en plan med riksdagsbeslut om att göra Sverige mångkulturellt vilket är en konspirationsteori som kommer från till höger om SD.

Det är otroligt allvarligt att vilken politiker som helst inte förstår vad det är för träsk hon ger sig in i. Men kanske kan även en riksdagsledamot sitta på google och försöka bilda sig en uppfattning om världen lite som vilken humle och dumle som helst – här ser vi resultatet? Det riktigt allvarliga enligt mig är egentligen inte henne utan de effekter jag sett i min närhet – sossar och LO-folk som säger saker som att boken betyder att ”nu får man äntligen prata om det här” (som om inte högerkantskungar som Per Gudmundson gjort det sen jag gick på mellanstadiet) och att flyktingkrisen 2015 berodde på nyliberalismen.

Den fd. sosseprofilen Robin Zachari skrev nyligen att Vänsterpartiet vill vara som sossarna fast 40 år efter. Kanske det, men då kan man ju lika gärna säga att sossarna rätt ofta verkar vilja vara som SD fast 20 år efter? Eller vad vet jag, när jag läser boken känns det obehagligt likt KDU fast typ 15 år efter. På samma låga, fåniga och antiintellektuella nivå. Både sossarnas och vänsterns suktande efter de kränkta vita alfamännen känns ganska otäck, att ingen vågar tänka tanken att det faktiskt är rätt skönt att slippa dem i våra progressiva rum. Det är inte som om det är nån jättemångfald på idéer som går på rundgång i den svenska samhällsdebatten.

Nåt jag dock saknar från när jag var ung är visionen om att världen är global och att vårt ansvar för varandra också är globalt - gränslöst. Lika för alla oavsett - åtminstone i teorin. Det här är svårt att konkretisera i några meningar, men var liksom en tidsanda som jag växte upp med, och alla åtminstone gav läpparnas bekännelse till. Att t.ex. KD:s toppnamn Alice Teodorescu säger att hon ”i grunden” är för fri invandring är nog nåt även jag sagt många gånger när jag var ung. Och fortfarande tror på – men samtidigt är det rätt meningslöst, för det kan rätt fort bli ungefär som att säga ”jag är egentligen emot alla vapen och militärer men just nu behöver vi amerikanska kärnvapen på Gotland”. Inte minst när annat som islamister och terrorister kommer på tal, från samma håll.

SD tror ju, i alla fall officiellt, på ”öppen svenskhet”, där den som är invandrare kan bete sig tillräckligt “svenskt” för att bli en svensk. Det gör inte jag. Alls. Jag tror inte att de som vaktar på sina privilegier fungerar så, och tycker att det är bra att såna som den i veckorna hunsade Barakat Ghebrehawariat vågar prata öppet om hur man snackar om ”invandrare” (icke-vita) och sånt, även om det gör svennebanan obekväm. Jag tror inte att det finns nån magisk gräns där de som ingår i ”vi”-et känner att du är tillräckligt icke-avvikande för att inte vara ”den andre”. Det är deras problem, och bara deras, det är de som står för den andrefieringen som måste ändra på sig.

Jag har nog hela livet känt att majoritetssvenskar är ganska kalla människor och att jag är för känslig för att passa in här. Det blir inte bättre av att de är konflikträdda och har svårt att prata om känslor (speciellt snubbarna) för mig som är kille och lever med ångest, eller att det ofta krävs sex öl under västen (som är ångestdrivande) för att prata med mig om sånt som har hänt mig när jag var ung som jag är fullständigt öppen med. Kanske hade jag trivts aningen bättre med nåt annat lands fascister som kom och skrek i mitt ansikte att de hatar mig för att jag är annorlunda, än det här svenska med tusen lömska blickar och mikroaggressioner mot de som inte passar in?

Med allt det sagt så är det inte så att jag är ”osvensk” på nåt fånigt metafysiskt plan. Nåt sånt finns inte. Det är så sorgligt att se socialdemokrater och alla möjliga progressiva anamma det absolut dummaste man kan tänka sig från extremhögerns interndebatt. Jag är en människa – du är en människa – nån annan är också en människa, och alla har vi vår upplevelse i den kontext vi bara råkade födas i. Det finns ingen magisk ”svenskhet” som kan komma och rädda oss till nån gemenskap med folk som inte vill vara med oss.

Jag kan absolut ivrigt prata om Sverige och om intressanta grejer med svensk kultur, svensk historia och svenska traditioner, inte minst utomlands. Jag kan - och är stolt - över sånt som Sverige har gjort och fortfarande gör bra. Men det ska inte vara nåt som definierar mig som person eller avgör om jag hör hemma här eller inte. Vad är det för fånerier - egentligen? Vad hände med idén om att alla människor har ett värde i sig och inte ska definieras av omgivningens godtycke? Det trodde i alla fall jag nån gång när jag var liten var nåt som de flesta av oss var överens om.

Faktum är att nationalstaten är en 1800-talskonstruktion som formades genom att centralmakten slog ner på lokala och regionala identiteter (SD:s ledarskikt är svenskar istället för danskar, som de rent ”etniskt” är). Som känns hopplöst daterad i dessa dagar, där folk träffas och ofta lever över internet, där AI t.o.m. för dystopiska krig istället för människor, där ekonomin är global och klimathotet också är det, och där sammanslutningar som EU, NATO och BRICS är mycket viktigare än att vi ska tro att det spelar nån roll vad vi kan sitta och bestämma här i lilla Sverige.

Det jag saknar från när jag var ung, och även den värdegrund jag blev en del av när jag var aktiv i KDU som ung (även om det hade sina skönhetsfläckar) är en idé om att medmänniskans potential är i princip oändlig – och vi ska försöka bygga samhället så bra som möjligt för att ta den här potentialen till vara. Den här människosynen behöver alla som är en del av demokratin vara överens om.

Lösningarna kan vara olika, och lösningarna jag trodde på då är förstås annorlunda än det jag tror på nu. Men i mitt hjärta så tycker jag fortfarande att om en människa i ett fattigt land står i en nergången barack och har en blodtörstig pöbel med en miljon emot sig så ska hon kunna slå näven i bordet och säga att ”nej, mitt människovärde är absolut!” och så ska pöbelhorden backa inför hennes mänskliga rättigheter. Nu är det väl inte troligt att det kommer gå till just så, men principen är densamma. Mitt människovärde är inte absolut om inte ditt också är det – för om en människa är förtryckt så är resten av mänskligheten också det.

Jag skulle aldrig kalla mig kommunist med tanke på vad det begreppet har för bagage, men vill man kalla min vision för ”kommunism” så får man väl för all del göra det. Ett annat begrepp som säkert skulle vara nära till hands för många ”svärjevänner” som vänstern vill attrahera är ”globalist”. När nån använder det så vet man oftast att personen är nåt i stil med nazist. Eller i alla fall tror på konspirationsteorier.

Men jag är gärna en del av vilken konspirationsteori som helst, det rör mig inte i ryggen. Jag tycker inte att jag automatiskt är speciell för att jag råkade födas i Sverige. Jag kan för all del vara globalist. Och jag skäms inte ens för det.