SD-Stina och Arbetarklassen™
Den rödbruna rörelsens skelettliknande marsch rakt i Göbbels fotspår.
För några månader sen gick jag och en kompis från jobbet på krogen. Vi hade trevligt, men det hela slutade med att jag och hennes väninna började tjabba lite över den senares påstående om att “arbetarklassen” minsann röstar på SD.
Min invändig är densamma, då som nu. Tankefiguren som ligger bakom det här påståendet är en bild av ”arbetaren” som en som endast inkluderar en etniskt svensk, traditionellt maskulin man med Vanligt Sunt Förnuft™. Som jobbar med nåt traditionellt ”maskulint”, kanske på en fabrik eller i en lastbil. Och som känner sig kränkt över olika typer av jämlikhetsträvanden som inte direkt angår honom.
I den ingår varken telefonförsäljare eller socialarbetare som stressar och sliter ut sin kropp framför ett skrivbord. Eller nån i den nya underklass av icke-vita migranter eller många gånger ungdomar som inte har trygga anställningar och som får lön efter arbetsköparens godtycke. Arbetaren är helt enkelt en "riktig man” som jobbar på en fabrik, punkt. I den sinnebilden har säkert även vänstern ett ansvar som inte har tagits.
För att nästan göra en ”Arpi” så är det inte nån marxistisk eller annan analys, knappt nån analys alls, som ligger bakom tankefiguren. Det är snarare nån sorts fetischism. En liten minoritet som i den mån den finns är ganska privilegierad och välbetald får vara en sinnebild av Arbetarklassen™. De passar in - de är en del av normen, eller åtminstone en alldeles för spridd ide om hur en “arbetare” ska vara. En intersektionell analys (av nån som kunde göra en sån bättre än jag) skulle säkert komma väl till pass här om något, om varför även bilden av den utsatte formas av den som kanske inte i alla lägen faktiskt är mest utsatt.
Det är precis det här narrativet som ligger bakom sverigedemokraten Stina Oscarsons gestaltning av händelserna under kulturnatten i Stockholm, som blivit en snackis i veckan. När ETC, som liksom så ofta står beredda att ge profiler på yttersta högerkanten utrymme, så får hon dra en närmast komiskt mytologisk historia om hur det dök upp magiska ”industriarbetare” som inte förstod varför Barakat tog illa vid sig av att bli kallad n-ordet, eftersom han tillhör en “högre” klass än de.
Det här är ett medvetet narrativ som torgförts i minst sådär tio år av fascister som Chang Frick och Marcus Allard, men även av andra, alltid från högerkanten och på hatsajter (som om det fanns ett intresse av att föra fram ett narrativ om den obildbara ariska arbetarklassen just där?). Man kan gärna lyssna på Barakats version av det hela i podden ’Så vad händer?’, så framkommer inte oväntat en lite annan version av det som hände än den i Stina Oscarssons mytologi.
Jag har aldrig träffat Barakat Ghebrehawariat och jag har ingen aning om hur han är som person. Men jag läste hans bok ifjol och tyckte att den var väldigt bra. Han har ett avslappnat och icke-dömande sätt att snacka om, nyansera, och pedagogiskt förklara hur man pratar om hudfärg och ”invandrare” i den offentliga debatten och på vilket sätt det kan vara ett problem i de utsattas vardag. För mig står den helt i kontrast till den så länge jag levt ständigt återkommande evigt kränkte och försmådde vite högermannen som känner sig ifrågasatt och nästan missunnsam när uppmärksamheten inte riktas mot honom. Jag skulle vilja ha mer Barakat och mindre SD-Stina i offentligheten, om jag fick välja.
Den bild SD-Stina vill teckna av Barakat passar helt enkelt inte in i min bild av honom efter att ha läst boken. Men den passar säkert väl in i det rödbruna slammets bild av en otacksam ”invandrare” som har mage att ställa krav på “riktiga” svenskar. Att få utmåla Barakat som en kränkt svart man som stormar ut för att han inte klarar av ett ord måste ha varit en perfekt hundvissla för Stina och hennes SD-vänner. Och att de är hennes vänner kan väl ytterligare styrkas av att den första intervju hon gav efteråt var i SD:s propagandakanal Riks, där hon numera bl.a. delar plats med den nazist som springer runt och plottar måltavlor för nazistiska attacker, som den nyligen i Gubbängen.
Möjligen kan man anklaga Barakat för att ha varit naiv, kanske rentav lite självsvåldigt oinsatt, när han gick med på att dela scen med SD-Stina och Ola Wong, som skriver för högerextrema sajter som Kvartal och Epoch Times. I podden jag länkar till ovan säger Barakat att han tackade ja för att Kulturhuset-Stadsteatern sa att de hade så stort förtroende för SD-Stina, vilket väl borde ställa alla högerextrema narrativ om ”kulturvänstern” på ända, för en vettig människa?
Men egentligen är det inte det som är det stora problemet. Det stora problemet är, tycker jag, med den lätthet ett sånt här övertramp fortplantar sig och sprider sig som en historia om varför det är att begära för mycket att visa lite allmänt hyfs och hänsyn till andra om man ska delta i en demokratisk debatt, bland en pöbel som redan inte gör det.
I det rödbruna narrativet blir Barakat, som är en arbetargrabb från Tensta ”överklass” som sätter sig på en ”arbetarklass” som inte förstår varför han tar illa vid sig av ordet n****. Och Stina Oscarsson, skribent på den hederliga gammaldags arbetartidningen Svenska Dagbladet kommer som uttolkare och ser hur Barakat är ”totalt överläge” och ”en maktperson i rummet” mot den stackars arbetarklassen som förmodligen röstar på SD liksom henne själv. Varför räknas inte Barakat själv in i denna arbetarklass™? Ja, det kan ni förmodligen lista ut.
En pikant detalj är det här med att ljuga, och att ljuga så fräckt och öppet, bara för att det passar den världsbild man tjänar på att ha. Jag tror nämligen i ärlighetens namn inte att det dök upp ”många industriarbetare” på ett panelsamtal med tre ärligt talat rätt okänd tyckonomer på Kulturhuset i Stockholm. Jag tror att Stina Oscarson helt enkelt har lärt sig av meningsfränderna i ”den sverigevänliga rörelsen” och hittat en frekvens att sända ett politiskt budskap på som helt enkelt uppskattas av en ivrig publik, obeaktat dess relation till verkligheten.
Kanske är det lite som SD-grundarnas naziaktiva förebilder, Josef Göbbels, sägs ha sagt? Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den sanning. Den tanken är rent utsagt vartenda socialt medium fullt av exempel på.