Historien om min hinduiska tro
Jag vet inte när exakt, men nyss insåg jag att jag haft min tro i sisådär sju års tid.
Det är inte nåt jag gjort nån stor affär av. Jag har inte gått runt i några sandaler eller i några kaftaner mitt i vintern. Det får man för all del göra, om det känns som en lisa för själen.
Men min tro handlar inte om sånt. Den bygger inte på att jag ska hitta nån “identitet” som jag ska visa upp. Den handlar om min relation med Gud. Den har inte varit nåt jag känt att jag behövt skrika ut över världen. Men den som är intresserad är förstås alltid välkommen.
Min tro hade ingen början som jag kan vara jättestolt över, eller presentera som nån stor “omvändelse” i livet. Den började sommaren 2016 när jag kollade igenom en SD-anstruken högerextrem profils blogg, i jakt på exempel över varför han var identitär fascist, som jag kunde använda mot honom. I ett inlägg länkade han till en video med en hinduisk guru.
Jag lyssnade på gurun, från början för att hitta exempel på högerextremism. Men snart mest för att jag var intresserad av att höra vad han hade att säga. Han ställde viktiga frågor till oss kristna, tyckte jag. Som om vi verkligen hade läst hela bibeln och på riktigt trodde att nån som sa att om man dyrkade honom så skulle man få utöva våld och ta grejer från andra, verkligen var Gud? Och gurun pratade om Jesus och frågade om hans lära verkligen stämde överens med den övriga bibliske gudens nycker?
Jag höll med. Det kändes jobbigt. Idag känns det väl inte som nåt speciellt, då var det en chock. För även om jag aldrig varit nån särskilt “god” katolik sen jag konverterade som 14-åring, så började jag tänka till om vad jag ville tro på och vad jag stod för som människa. Det blev som ett första ifrågasättande över hela min världsbild, den om att jag hade ”kristna värderingar” som stod för människovärde och hade byggt själva demokratin med det och sånt.
Det blev min introduktion till en värld som var mycket rikare än vad han var, där även sånt som jag alltid trott på för att det slagit an en sträng i mig så länge jag minns, som respekten för allt levande och drömmen om matriarkatet och sånt, självklart fick plats. Tyvärr trodde gurun också på dödsstraff och annat mindre aptitligt, utöver det. När han skulle utveckla sina tankar om hur samhället skulle se ut, så var det som om allt det där fina han precis hade sagt, plötsligt var bortglömt. Han var som de radikalkonservativa som jag hade hatat, och som hade hatat mig, som katolik, de där som tyckte att demokrati och mänskliga rättigheter var ”kätteri” och sånt.
För mig känns det inte som om jag vill vara ”modern(ist)” eller ”liberal” bara för att jag inte är ”traditionell”, när jag pratar Gud, även när andra suttit såna epitet på mig. Jag är gärna ”traditionell”, t.o.m. idag, med att jag gärna deltar i gamla ritualer som andra känner är heliga, som man har respekt för tillsammans och sådär. Jag vill snarare mest av allt vara ”orginalist”, och gå tillbaka till grundfrågan om vem Gud egentligen är? Var kommer den här gåvan ifrån som jag hittar när jag befinner mig ute i naturen, lyssnar till poesi och till sånger eller älskar med en annan människa? Och varför blir saker så fel ändå, varför förstör vi människor den här gåvan så mycket? Hade gurun föreslagit ett alternativ som inte var liberala mänskliga rättigheter utan nåt bättre som byggde på respekt för naturen och oss dödligas emotionella och andliga behov, hade han säkert haft kvar mig på tråden. Nu hade han det inte.
Det stämmer att det finns nånting i stil med kast som är väsensskilt från klassförtrycket som finns i Indien idag, men som nämns på sina ställen i Bhagavadgita. En tolkning skulle kunna vara att med makt medföljer ansvar, om man ska vara ”huvudet” i ett sammanhang/samhälle ska man vara det för att man vill ta på sig ansvaret för inte bara sig själv, utan också för magen, armarna och fötterna, och känna in dem innan man fattar beslut (jag vill nog för det mesta inte vara ”huvudet”, om jag slipper…!).
En annan är att vissa helt enkelt var naturligt bättre lämpade att bestämma än andra, vilket mer var guruns sätt att se det.
Där hängde inte jag med längre, att lyssna på den sortens auktoritära religiösa ledare stod mig redan upp i halsen, efter att ha lekt katolik. Men det är väl så det tenderar att bli när man lyssnar på nån som är hög på sig själv?
Men även om jag tyckte att han inte var nån bra guru att “följa”, så tyckte jag fortfarande att han i stora drag hade rätt i när han pratade om vem Gud är, och vem Gud inte är. När jag var liten var filmen Prinsen av Egypten, som bygger på berättelsen i andra moseboken, en av mina favoritfilmer. Men empati är nånting som utvecklas med tiden, tror jag, i och med att man blir äldre och får fler erfarenheter av sina medmänniskor. Jag har nån sorts minnesanteckning från 2014, när jag såg den med en SD hemma hos henne, där det står nåt i stil med att ”snart snyftar jag väl för palestinier också”, apropå att jag blev ledsen över det som hände egyptierna i filmen. Jodå.
Den riktigt stora skillnaden mellan min relation med Gud från när jag var ung är att den är avideologiserad. Min tro är inte nån sorts identitet, längre, som handlar om att jag ska ”vara” eller få saker. Och självklart kan en kristen, säkert många, ha humanistiska värderingar jag sympatiserar mycket med mer än med t.ex. Indiens hindunationalistiske premiärminister Narendra Modi.
Men trotts det, så är det nog så att min och Modis bild av vem Gud är, mycket väl kan vara mera lika varandras än någon som är kristen, muslim eller judes dito. Det betyder inte att jag måste sympatisera mer med honom för det.
Snarare är det förmodligen tvärtom. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska komma närmare Gud för att nån river medeltida moskéer och konstruerar snudd på Mussolini-inspirerade jättetempel över dem, bara för att det är nån sorts dominansbeteende där majoriteten ska sätta minoriteten på plats och historien ska ändras så att de senare inte får vara med? Som vanligt. Nu ska vi bindas ännu mer vi maffiga materiella ting, för då kommer vi på nåt sätt närmare Gud. Så säger Dharma. Inte.
Den stora hemligheten när det gäller relationen människa-gud är kanske den att vi har nånting i oss – vill, eller rättare sagt tror jag, som inte stämmer överens med den många gånger hemska värld vi lever i. Alla djuren och hela naturen har kanske på sätt och vis det också, men som människor kanske vi kan tänka mer över det vi känner, som krockar med den verklighet som vi lever i. Ett sätt att tro skulle kunna vara att det är universums skapande kraft som krockar med dess förstörande, den som binder oss i den materiella världen. Och att det vi känner på insidan, det vi kan kalla själen, är som skärvor av den skapande kraften, av Gud, som bor utanför henne och inte helt passar in här.
Jag skulle aldrig vilja använda min tro mot de som går till en kyrka, en moské eller en synagoga för att söka Gud. Men den Gud som det står om i bibeln är inte den jag tror att Gud är. Om – och det är ett stort ”(au)m” - om man nu i sin vildaste fantasi skulle ha nån sorts ande framför sig som säger att om du tillber mig så får du får döda andra människor, plundra och stjäla deras saker, och utnyttja djuren och hela jorden som din egen. Som säger att då är du är min avbild. Då skulle jag nog inte tänka att det var Gud som jag snackade med, utan en annan sorts ande. Kanske nåt som liknar det de kallar en demon.
Notera ”om”. Jag tror att det är väldigt sällan, för att inte säga aldrig, som vanliga kristna, judar, eller muslimer faktiskt går runt och ”pratar” med nån sorts magisk entitet som är sådär. De förtjänar respekt för sin tro och sin relation med det gudomliga, så länge den är mellan dem och universum, och kan göra gott därav.
Det intressanta kan vara om man läser nya testamentet. Jesus, som ju mer (i sin judiska kontext) hade en lära som liknar det dharmiska, med icke-våld och sådär, gick också ut i öknen, som alla profeterna, och träffade nån som lovade honom guld och gröna skogar. Han sa att den rösten var djävulen. Men sen kom Paulus och gjorde samma sak, och grundade den kristna kyrkan.
Nu vill inte jag säga att alla profeterna som det står om i bibeln faktiskt har träffat en bokstavlig ”ond ande” som bor ute i öknen. Men inte heller att det bara är en ren symbol. Jag är agnostisk till det. Som jag tänker är själva tanken på nånting som erbjuder dig allt du vill ha på andras bekostnad, i utbyte mot att du dyrkar och tjänar den, nånting som kanske latent finns i våra tankar och sinnen. Att den impulsen finns i våra huvudet betyder inte att den inte finns på riktigt, tvärtom. Människor är t.ex. ”svarta” eller ”vita”, enligt nån bild som finns i sinnevärlden. Och sånt påverkar oss hela tiden, mer än vi vill tro.
Jag har inte heller några bra svar eller nått färdigt paket att erbjuda, för den som är lagd åt det hållet. Kanske har jag min tro för att den passar mig, kanske har andra sin för att de är mer lagda åt ”fakta och logik” och fyrkantiga regler, sånt där som jag inte var bekväm med när jag var kristen? Min guds son, Ganesha, har sin festdag på min födelsedag. Det finns minst fem-sex berättelser om hans tillblivelse, de flesta går ut på att herren Shiva bytte ut hans huvud mot en elefants (min gud är världens bästa pappa!), kanske på sin gudinna och frus uppmaning, så att Ganesha kunde bli vishetens gud. Men det är det här som är rikedomen i att vara ”hedning”! Man kan ju tolka de här berättelserna fyrkantigt och nåt som man ska dissekera som nåt som inte stämmer med ”fakta och logik”. Eller som den rikedom av mångfald som mänskligheten fört med sig.
Något av det värsta jag vet är när folk, t.o.m. såna jag haft nära mig, försökt anföra “rationella” argument mot kristendomen, ibland ur nån sorts marxistiskt perspektiv. Som att det inte direkt står nånting om treenigheten i bibeln. Det gör det visst det, hade jag kunnat tycka när jag var kristen, men det spelar ingen roll.
I det exemplet blir det liksom värdelöst, eftersom hela den kristna tron går ut på att gud blev en vanlig människa och dog för våra synder. Jag har skrivit det förut, jag tycker att den kristna tron har en “edge” där, det är verkligen världens bästa story. Folk som tror att de ska kunna påvisa att kristendomen har fel eftersom treenigheten går emot “logikens lagar”. Jaha? Vem fan vill ägna sitt liv åt att gå runt och tro på “logikens lagar”? Det vill verkligen inte jag, i alla fall! Ska man komma med nån sorts seriös kritik kanske det är bättre att komma åt det som faktiskt betyder nåt på riktigt. Behövde du verkligen “kristna värderingar” för att känna empati för det svältande barnet - t.ex?
Min tro är panteistisk, egentligen är väl själva panteismen själva grunden, och nåt som kom före, min dharmiska/hinduiska tro. Jag kan gärna kalla mig hedning också, men jag går inte med på vad som helst. Jag tror inte på blodsmagi (att man ”offrar” sitt blod, eller nåt annat levande, till gudarna). Jag tror inte att Gud/universum fungerar så. Min utgångspunkt är att lidandet ska bort och den levandes värde ska hamna i centrum. Jag tror att man för all del kan komma närmare gudarna om man fastar och mediterar – men jag tror också på ett ”smart” dharma – att man inte kommer närmare gud om man gör sånt på bekostnad av att ta hand om sin familj, sina relationer, sin respektive eller sina barn, eller nåt sånt.
Och självklart får man bättre karma om man äter vegetariskt eller veganskt – men det förutsätter ju att man har en verklig möjlighet till det. Jag tror inte på det här med att man ska lida för att bli ett med Gud – det kan katolikerna få ha för sig själva. Snarare blir man ett med gudarna genom konsten, genom känslorna av det där inre ljuset som lyser igenom det vardagliga och temporära, genom att samexistera med en annan människa och känna hur man slutar vara sig själv och blir ett tillsammans.
Vi uppgår i universum tillsammans. Allihopa. Min bild av vem Gud är, av gudarna, får mig att känna att min bästa poäng här i livet är att få dig som inte är mig att känna att du också har en poäng, att du förtjänar att vara älskad. Och det som verkligen kan göra saker bättre för oss som har den här tron (i varierande tappningar) är övertygelsen om att vi har nåt i oss som förtjänar bättre än det vi har. Inte bara oss själva, för om en mår dåligt så mår också resten av flocken dåligt.
Och om vi siktar mot stjärnorna så når vi åtminstone till trädtopparna!