Långfredagsfunderingar

Att gå i kyrkan när Gud dör, kan både vara skrämmande och befriande, beroende på vem man är.

Jag är inte så mycket för det här narrativet att enligt normen avvikande och konstiga behöver en ”gemenskap”. Men en som jag faktiskt uppskattat i många år är det ex-katolska communityt. En bekant publicerade nyligen en text om hur skrämmande det var att gå i kyrkan på långfredagen, som barn.

Jag berättade lika öppenhjärtigt att det var min absoluta favoritdag i kyrkan. Vilket inte är så konstigt – för mig som blev katolik i yngre tonåren efter att ha WoW:at lite för mycket Scarlet Crusade, var väl det en väldigt spännande och exotisk upplevelse för mig.

För nån som tvingades dit och skrämdes av katolska föräldrar och andra familjemedlemmar kanske det inte var lika roligt. Lite som de frikyrkliga ex-kristna man hört blivit skrämda genom åren, när mamma och pappa börjat prata rotvälska och bete sig konstigt och galet under söndagsgudstjänsten.

Men jag tyckte att det var superkul. Först kommer man tidigt till kyrkan på morgonen och så går man en korsvägsandakt. Vem som helst kan hålla en sån – i mitt tydligaste minne var det en nunna. Man tittar länge på olika bilder på Jesus och får höra att ”nu faller Jesus igen” eller ”händerna som kunde hela kan inte röra sig längre”. Eller ”nu sticker soldaten ett spjut i honom”. Eller nåt i den stilen. Samtidigt som alla hetsar varandra till att börja gråta. Det är som en helt svårslagen (ursäkta uttrycket) mind fuck, helt utan några droger.

När det sen är dags för gudstjänst är hela kyrkan täckt i svart och lila och församlingen får skrika ”korsfäst honom!” och gråta innan vi får kyssa fötterna på det blodiga liket på korset. Jag tyckte att det var en fantastisk upplevelse. Men den kanske inte är lika kul för den som inte går dit frivilligt.

Jag vet inte exakt hur länge jag kallat mig ”panteist”, men det måste varit sen 2017 åtminstone. När jag började konfrontera min olyckliga högerradikalisering i ungdomen var det första jag blev arg på just kristendomen. Jag tänkte nog flera gånger att jag hade önskat att romarna hade försvarat sin mångfald och tolerans genom att kasta alla kristna till lejonen (hej analys utan klassperspektiv!).

Inte för att jag hatar kristna i allmänhet, utan för att jag tänkte att fröet till alla totalitära idéer – att vissa är som ”vi” och kommer till himlen, och ”de” där andra kommer till helvetet, kom därifrån. Och att den tanken än idag, i de båda messianska monoteistiska religionernas regi, används för att plåga barn och döda människor, och förvägra dem deras kärlek och inre potential, helt i onödan.

Nu när jag är lite äldre så tycker jag snarare rätt bra om Svenska kyrkan, trots att jag inte är kristen själv, för att de är en av få institutioner i samhället som står fast på människovärdets grund. Och även som fd. kristen måste jag säga att det nog den bästa storyline och grundbas i en religion jag kan tänka mig, att Gud blev människa och dog för våra synder. Nyligen publicerade nån ung (förmodligen rätt högerradikal) kristen kille en video på youtube om varför det är viktigt att vara emot ”kätteri”.

Och jag skäms – men jag förstår hur han tänker. Det är viktigt för en troende kristen att Gud blev en vanlig människa som dog för våra synder. Sen behöver man väl inte slå ihjäl varandra eller vara elak mot nån på grund av det?

Den typen av religiositet skulle nog få många svenska ”fakta och logik”-personer att tappa hakan, samtidigt som jag tror att många helt ”normala” svennar, eller åtminstone deras närstående, pratar med medier och andar, inte minst när en närstående dör. De kan väsas och prata skit om folk som går i kyrkan. Men när det väl kommer till kritan, så behöver de ofta nån sorts andlighet själva, när allt känns svårt. Det är ingenting jag dömer eller bedömer.

Själv har jag haft en rätt knasig grej för mig som många ”normala” svenne-människor förmodligen skulle få tuppjuck över, i snart ett decennium. Jag har har fortsatt be lite då och då, även sen jag slutade vara kristen. Till Shiva. Som jag har som en staty på bokhyllan i mitt rum.

Shiva är väl sådär etnologiskt spännande för att han är den samma som Tor (som har en betydligt mindre aptitlig aura omkring sig), via Tyr och de gamla germanernas Tiwaz (=Shiva), han är som Tor plus Poseidon/Neptunus eller nån som inte finns i den nordiska mytologin, stormens kung. En troende hindu skulle nog skulle säga att alla gudarna egentligen är olika gestalter av världsalltet, av Gud. Jag hade nog gärna hängt på till nåt hinduiskt tempel, om det var öppet och hade en värdegrund i nivå med Svenska kyrkan. Men för mig är inte formen det viktiga, man ska få känna sig andlig oavsett vilken väg det tar, så länge man respekterar demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag måste säga att jag inte varit superbra på att be sen jag lämnade kristendomen. Det har varit mest när det känts akut, när andan fallit på. Kanske som för de flesta andra här i Sverige? Men när min flickväns hemland drabbades av en storm så satte jag ändå fram en kopp vatten till Shiva varje dag, till stormen hade lagt sig.

Hur mycket tror jag att det påverkar nåt? Inte ett dugg, egentligen. Men det kändes bra. Och det är ju liksom min ”verklighet”. Precis som alla helt ”vanliga” svennar som letar efter spöken eller pratar med dem, när de känner att vi är väldigt små varelser i ett väldigt stort universum.

Fast för min del var det alldeles gratis, den här andeunderhållningen. Förstås.