Fragment av liv, från då och nu

Alla är vi olika. För mig är det inte alltid helt enkelt att försöka se tillbaka och hitta eller förstå vad som är och har varit “jag”, genom åren.

Men en grej som verkar ha återkommit frekvent, är frestelsen att börja dikta, vid känsliga tillfällen. Kommer inte kalla mig “poet”, eller nåt sånt ambitiöst och pretto (nån “filosof” är jag förstås inte heller trots alla mina killgissningar om politik, för jag är liksom inte nån 61-årig incel-idol med krispigt skägg som anordnar mansläger och dansar kring jättesnoppisar). Men de spontana försöken att skriva lyrik hänger ändå där som en röd tråd, och är nåt jag kan uppskatta att läsa än idag, oavsett hur vettig jag än må tycka att jag var, i forntiden. Och i den tid vi lever i, med ledande kådispolitiker som fortsätter att sjunga loss i plenisalen som värsta strandraggaren, ska en väl inte skämmas för sin lyriska ådra, väl?

Jag har skrivit många dikter genom åren, oftast på nån sorts fri vers, och det finns förstås en hel del som inte är så bra. En av de förmodligen minst njutbara dikterna jag skrivit är från när jag gick i åttan och av nån obegriplig anledning ville gå och bli katolik, och skrev en historisk dikt om ett medeltida helgon som jag fick mycket beröm för. Det var en period i mitt liv när jag begick många misstag som jag ångrar idag. Men det är också den äldsta dikt jag kan hitta från mig själv. Och kanske får den väl visa på nån sorts försök till en konstnärlig kvalitet, ett fragment av ett annat liv som speglar tankar och känslor från den tiden, oavsett uttrycket de tog sig för halva mitt liv sen. Eller vad jag tänker om det idag…

*

Hårdare än järnet uti spiran i sin hand

Frälser hon, betvingar hon, hon känner inte skam

Bländad av sin övertygelse, hon ger dig enkla val

Knäböj eller fly, eller rostas till din grav

Isabella, Isabella

Europas brinnande flamma

Isabella, Isabella

Hedningar och syndare darrar

Tusen år i mörkret ska få brinna mot sitt slut

Hon beseglar ditt öde om du inte ser Guds ljus

Äventyra under segels kors, få se en helt ny värld

Säkert finns det hedningar att frälsa även där

Isabella, Isabella

Du är min brinnande flamma

Isabella, Isabella

Låt mig som syndare darra

*

En annan dikt jag inte riktigt kan datera, men som jag skrev också ungefär vid den tiden, och tonsatte och framförde några år senare (nåt jag inte skulle klara av idag, för nu är jag värdelös på gitarr, man måste liksom underhålla sina färdigheter), när jag fick vara med och hålla i en andakt i ett mindre mysigt sällskap. Tycka vad jag vill om det, det var ändå lite modigt att vilja bjuda på sig själv i en av (tyvärr) få stunder där man kunde släppa garden, där folk faktiskt var snälla och trevliga mot varandra, i det annars hemska gänget. Jag vill gärna tänka att den handlar om lejonet Aslan i Narnia.

*

Skicka budet över landet

Ropa på krogen, ropa på marknaden

Ring i klockan och lys i kyrkan

Berätta om kungen som kommer hem igen

Nu vakar du över oss ute i natten, från din borg

I din famn somnar vi tryggt igen, genom din försorg

Ska aldrig mera drömma om lidande eller om konflikt

Men kanske om ett lejon, rött som riddarhjärtat sitt

*

En jag skrev lite senare, skrev jag när en vän var ute på nån sorts militärövning och jag var orolig för henne. Vet inte om jag tycker att den var jättebra, utöver att det är lite gulle med den kontexten och så. Men hon blev åtminstone jätteglad när jag gav den till henne i present. Så nåt bra måste jag ha gjort.

Uti kriget, fortsätt kämpa

Fast du ser din älskades nöd

Hur tapperhet blir till hopplöshet

När livet blir till död

Du fosterlandets bästa kämpe

Du lider svårt, när du väntar

På himlens frid, på dess frälsning

Hopplöst kär i frihetens kall

*

Skrev också en dikt om den ouppnåeliga känslan att äntligen få kapitulera man kan känna för en annan människa, när jag inte kunde få ro mitt i natten, för snart ett decennium sen. Det var när jag slaggade över på ett väldigt deppigt och sunkingt ställe. Det är faktiskt kul att jag fortfarande har den texten, som speglar vad jag kände då, mitt i misären på stället där jag skulle slagga för natten, med en kollega.

*

I morse väcktes jag av känslorna

I en våldsam dröm om dig

Fortfarande förtrollad av en värld

Där inget mera var sig likt

Fast mest av striden som fortsatte

Att rasa inuti mig

Vågade jag hoppas hitta min älskling

Där i drömmen, till sist?

Jag ville ge dig min själ

Och min stolthet, den också

Om du bara tog med mig dit

Till din egen innersta dröm

Om du försökte hitta mig där

I ditt egna, otyglade rus

När vi aldrig mera

Behövde vara rädda

Om vi sågs igen

Och hittade oss själva

Medan vi hittade varandra.

*

Men den hobbyn stannade som tur är inte där. På “äldre” dagar skrev jag en annan dikt, när det var strömavbrott mitt i natten, och jag inte kunde sova. Den blev faktiskt riktigt lång.

*

Jag kommer ihåg den där kvällen

Hur jag ville drunkna i dina stora ögon

När jag såg dig för första gången, hur jag ville bli som en liten boll

Och hur vi hade så roligt tillsammans

Och det kändes som alla dom som hatade

Inte förstod, inte ville veta av värmen som fanns hos dig

Som att du som såg rakt igenom mig

Och i en kall och hård vinter var den enda som frågade mig

Hur jag mådde ibland

Och hur vi såg varandra i ögonen

När det kändes som om vi delade samma hunger

För att alla dom små människorna borde ge sig

Precis som när jag kände mig liten inför dig

När du var min enda vän

I den där kalla mörka omgivningen

Ibland kände jag ett kall, i din säkra hand

Som drog mig till sin trygga barm

Även dom gånger du inte var glad på mig

Så fanns du ändå där för mig

I den där mörka tiden

Jag minns sista gången jag träffade dig

Fast jag minns inte vad du sa till mig

På ett ställe där allting var kallt

Men för sista gången kramades vi

Och jag kände samma sak som första gången

Jag ville aldrig nånsin glömma dig

Trots allt som hänt

Nyss såg jag dig igen nånstans

Och jag såg hungern brinna i dina ögon än en gång

Men du kommer inte att vinna mera

För den vinden är ännu kallare nu

Och hungrar bara efter dig

Om dom tror dom kan vinna i slutändan

En vinst som aldrig kan vara vår

Vi som är annorlunda enligt dem

Såna är de, såna kommer de alltid att vara

Hundra törstiga hyeneögon som tittar på oss

Och tänker "vad kan du göra för mig?"

Men en gång så lyfte du upp mig

Jag tror inte att jag vill glömma dig

Och den värme jag en gång kände från dig

Även om den brunnit ut

Om du glömt mig nu

*

Skrev också en till, rätt nyligen, också när jag inte kunde sova. Vi får se om jag tycker att det är kul och vettigt att fortsätta kväda när andan faller på, vid såna tillfällen. 😊

*

Mellan hyllor och stegar

Mitt i livet mellan alla dess grenar

Fast jag är ärrad vill jag fortsätta leva

I ett samtal kan allting ta slut

Kallar du mig

Kallar du mig tillbaka till mörkret, min vän?

Som om vi var unga och inget fattades oss

Tänk som världen har förändrats sen dess

Finns du hos mig

Finns du här uti min själ och min kropp?

När ingen annan minns din styrka, din ro

Hur du hjälpte själva hoppet att gro

Bortom alla hyllor och stegar

I ett tomt rum, ensamma

Under mörkrets stora täcke

Mellan alla dessa livets grenar

*