Låt mig berätta kort om SD-livet

Har skrivit ett längre bokmanus på det här temat. Men stundens allvar kräver ändå nån sorts kortare gestaltning av den miljö vi snart alla kommer bli alltför bekanta med.

Kanske känns det som det bästa som nånsin hänt dig. Kanske är du nervös, men full av förväntan, när du är 19 och tror att du ska få vara i maktens korridorer, för att käka lunch med nån du tycker verkar jättebra i det här nya hänget. Inte minst för att hon verkar mer liberal och vegetarisk och Sthlm:sk, lite som du är. Och vips så har du en fin titel som låter bra, utan att du riktigt fattade vad som hände, mer än att nån som kändes som en riktigt hygglig människa tycks ha räddat dig ur din existentiella ångest. Kanske ska du strax göra standup, för att en hög politiker högljutt beordrade dig att göra det på fyllan, eftersom du dumt nog sagt att du brukade göra det förut, när du pluggade? Och hastigt och lustigt pressad drar du kanske nån sorts osmakligt skämt? Kanske blir hon tyvärr förbannad sen, för att du i all hast varit sexistisk, trots att du sen länge kallat dig särartsfeminist. För du är ju ändå en måttfull neokonservativ och inte nån radikal identitär, du är inte som de där dumma hillbilliesarna, som i allmänhet är gamla sossar och som de säger att de behöver just din hjälp att komma ifrån?

Kanske blir hon sur, men kanske bjuder hon dig nästa fest på ett paket av dina favoritcigg, när hon väl har förlåtit dig. Kanske blir du överraskad och lycklig när hon säger att du får ta hela paketet? Och kanske kommer sen den ännu högre politikern och försöker muta dig med läsk och godis, där i maktens salar, för att hon vill sminka och klä nån till nästa party som ni ska ha, och ingen annan av kollegorna vill ställa upp (nåt du egentligen ändå inte behövt få en muta för att ställa upp på, men det är ju förstås gott med godis..)?

Kanske får du stå i centrum och alltid vara intressant, när media knackar på. Du kan t.o.m. få vara full i TV och bli intervjuad om nåt du egentligen inte har nåt vettigt att säga om, bara för att du är SD:are, och därmed hårdvaluta. Alla vill höra vad just du tycker och tänker. När du var lokal ungdomsledare i ditt gamla borgerliga parti var du totalt ointressant för omvärlden. Då var det ingen som brydde sig om vad du och dina kamrater ville driva för politik. Det här “åsiktsförtrycket” av dina kamrater har du aldrig märkt av.

Och kanske förblir det där mystiska "AFA" tack och lov just en mytisk vålnad som ingen verkar ha stött på IRL, utom som en blogg på internet, åtminstone de sista fem-tio åren. Det är förstås hemskt och djupt beklagligt om nån vill använda våld som politisk metod, men det är inget du har märkt av. Annat än allt hatet, en sorts gottande i psykiskt våld, som vällt fram mot dig och vissa av dina kompisar på nätet - som alltid verkar komma från höger, men aldrig från vänster. Av nån anledning. Kanske är det nåt som en äldre släkting, som varit nån sorts aktiv vänsterperson, nämner möjligtvis fanns på 90-talet när nazister sprang runt och mördade folk på gatan. Eller tidigt 00-tal när dåvarande Ung Vänster-ordföranden lär ha hållit tal om att "den utomparlamentariska vänstern är objektiva fiender till klasskampen." Alla som ens minns nåt sånt är på god väg att bli gamla gubbar och tanter idag, lite som din släkting. Men myten lever än, för att SD-offerkoftan känns så härlig. Det mesta "åsiktsförtryck" du får uppleva är kanske när grannar eller folk på stan som kanske inte ens röstar SD kommer till dig och "biktar" sina rasistiska åsikter för dig. Kanske handlar det om vilka folkgrupper “alla vet att det egentligen” är de som våldtar och begår andra brott, eller har “lägre intelligens”. Saker du aldrig skulle säga själv, eftersom du tror på att SD faktiskt vill bli ett typ vanligt borgerligt parti där man inte håller på med sånt där.

Kanske är du antingen en tillgång eller en belastning. Nåt mellanting finns inte. I SD har man inte vänner, utan tillgångar eller belastningar för sig själv och sin väg till ännu mera pengar och status, det där som är grunden i ditt och alla andras engagemang. Nåt av det dummaste du kanske hört från liberaler är att ni svärjisar har en så "fin gemenskap". Den har du aldrig sett. Den "gemenskap" du kommit att vänta dig är att en kollega kommer in i ett av lunchrummen i jakt på att stärka sig med ännu en öl från kylen, med plötsliga kommentarer i stil med "hörru din jävla barbapappa, har du fått kn***a?" följt av kanske "jaha, är det därför du har så kroniskt ont i r**en?" och sen möjligtvis "hur fan skulle man kunna hitta nån som är en större f***a än dig?". I bästa fall sitter du kanske där själv på kvällen utan sånt snack och spelar Magic the Gathering, och är med medan grabbarna snackar om att nån i gängets nya har stora pattar. Vilket du egentligen skäms för, men det skulle du aldrig säga högt, för att visa styrka och “integritet” är det viktigaste om man ska få vara kvar i det här gänget.

Men kanske vill du inte släcka deras lilla gnista av livsglädje, trots allt, när de har lite roligt, innan de ska iväg och sova i det sunkiga partihögkvarteret i en källare på Söder. Det där stället som du själv, kanske många gånga år senare, kan läsa att du själv skrivit luktade som “en blandning av gammal fylla och otvättat kön”. Där killarna i din egen ålder som inte bodde i Sthlm fick sova över om veckorna, tillsammans med ett gäng parkbänksgubbar till veteraner, när SD letade febrilt efter ungdomar som var lojala och inte hade så höga löneanspråk, eftersom ungdomsförbundet var ockuperat av fascister. Ja, folk som alltid varit vänster kommer kanske inte att tro dig, men du och dina kompisar snackade faktiskt på riktigt, oironiskt, om ert ungdomsförbund och deras allierade i “alternativmedia”, som om de var fascister och rasister som ni ville bekämpa. Tyvärr var det inte nån garant för att ni skulle bete er hyfsat själva.

Kanske tär allt det där på dig, kanske så att du känner ångest till slut. Kanske blir ångesten den mest ihållande känslan. Så pass mycket att du känner att det är som att frysa till is i rapid när nån polare i största välmening undrar lite om ditt gamla liv, när du plötsligt förnimmer dina gamla kamraters känslokyla. Och hur omysigt tanken på vad de är kapabla att med största nöje och skadeglädje göra mot andra levande varelser, när det känns genom hela din kropp? Kanske går den ångesten aldrig riktigt över. Nånsin.

*

Det finns mycket att säga om valet. Jag kommer säkert försöka utveckla mina tankar lite mer, när jag hunnit tänka efter. Men jag är förbannat trött på att ta hänsyn till sköra lättkränkta (oftast vita män till) svärjisar, som aldrig tar hänsyn till andra på samma sätt, utan bara ser det som en självklarhet att de bara ska ha och ha. Jag är väldigt trött på att de, och deras perspektiv, ska ta plats och komma i första rummet hela tiden. Alltifrån att Vänsterpartiet (som jag gick och röstade på) rekommenderar medlemmar att inte snacka om att de är veggisar, vilket en annan varit typ sen födseln, eller kritiserar sossarna för att (med all rätt) peka ut SD som ett säkerhetshot. Eller att den högerextreme konspirationsteoretikern Ivar Arpi ska ha nån sorts klippkort hos SVT, i nån sorts försök att blidka den arga svärjispöbelhorden, för att bevisa att de inte alls är "vänsterextrema", när de drar med honom som stamkund som nån representant för den evigt kränkte vite övre medelklassmannen.

Jag vet ju att SD:are med anhang helt enkelt inte har samma empatiska förmåga som andra. Det får man säkert inte säga (i det här jäkla landet!), men det gör jag. Man behöver inte lyssna på mig för att få den insikten, det räcker med att titta på hur de beter sig på sociala medier, oavsett om de är politiker, riktiga fans eller sockkonton i en skattebetald trollfabrik. Jag säger - och tror inte heller - att det nödvändigtvis är nåt permanent tillstånd som gäller alla som är en del av det för alltid. Alla behöver vi ju göra olika saker för att tjäna pengar, i ett kapitalistiskt samhälle. Men just nu känner jag inga större förhoppningar när det gäller att ha nån sorts dialog med människor som får nån sorts konstig sadistisk njutning av att hata och förnedra, att få sina meningsmotståndare att lida och inte våga delta mer i själva demokratin. Och som speciellt njuter av att få såna som känns mindre och svagare, att må dåligt. Det ligger på nåt sätt i deras politiska DNA, att de är så här. Alla som nånsin har varit SD måste ta ansvar för att ha varit med och släppt ut det här giftet i vår demokrati.

Jag tycker att det är dags att organisera alla andra, alla som är rädda för den bruna utbredningen i vårt land, och berätta att vi finns för varandra. Utan nån som helst krav på nån "samtalsextremism" där man ska behöva umgås med inskränkta människor som helst inte vill att en ska existera. Eventuella diskussioner om politik eller om vad som helst kan vi ta därifrån, när det finns nåt tryggt rum, där nån sorts grundläggande respekt för andra människor råder igen. Nån annan sorts samtal vore helt meningslöst.