Ur "Ondhetsknarkarna": Kristna gängets sista korståg
Idag bjuder jag på ett till kapitel ur min bok! Här får ni följa med på påskmässa i katolska kyrkan och efterföljande sejour på krogen, och läsa om problemen som det högerradikala gänget handskas med.
(Innehållsvarning: Det här kapitlet innehåller ganska mycket funkofobi, och även en del rasism, homofobi och sexism. Min poäng med att skriva Ondhetsknarkarna har varit att inte nödvändigtvis framställa huvudpersonen som en rakt igenom “fin” person, utan att kunna skriva ett tidsdokument som fritt berättar om subkulturer som fanns i min ungdom. I det här fallet kommer inspirationen till berättelsen från påskdagen 2015)
Den lilla klick som konverterat till katolicismen för att de var höger, var inte för den sakens skull världens frommaste och trevligaste gäng.
Långt ifrån.
Case in point var ett snack på Facebook jag hade med min trosfrände Emma Sandberg, som tidigare besökt våra andakter på riksdagskansliet. Emma snackade om Bella, en upphöjd katolsk profil i stiftet som vår biskop av nån anledning verkade känna förtroende för. Emma var nog egentligen mest sur över att Bella inte lät henne skriva för stiftets tidning.
Det fanns egentligen många bra anledningar att tycka att Bella var rätt klandervärd. Bland annat hade Bella flera gånger skrivit om att den spanske diktatorn Francisco Franco egentligen var en rätt bra karl, en “riktig” man som snudd på borde blivit helgonförklarad för sin kamp mot den “hemska kommunismen”, sin lite okristliga vana att skruva skruvar i huvudet på sina politiska fiender till trots. En i och för sig dessvärre inte helt ovanlig åsikt bland svenska katoliker. Vår främste representant i offentligheten, den välkände korvexperten Alvin Smöör, hade också ibland stämt in i den åsikten, med motiveringen att kommunister hotade företagssamheten. Och så kombinerade Bella sin position som katolsk profil med att vara skribent för diverse högerextrema sajter. Men att nån inte är tillräckligt snygg var kanske inte den bästa anledningen man kunde hitta till att nån var klandervärd? Väl?
_________________________________________________
Emma:
> det är som hon den där dagen journalisten som knullar runt
> tog tydligen tio år av dödssynder för bella att komma på att hon skulle gifta sig med stefan. "katolik" my ass
> hon är en bluff som en blind borde kunna se från tusen meters håll
> inte lite fräck är hon. hon drygade sig även mot patrik på fredagsträffen när han snackade om malteserordern och inte var helt pk
> bella är en sådan som olika män tycker är jordnära för att hon äter en flintastek och sköljer ner den med ett stort glas öl. ypperligt dejtmaterial
> och är grov i munnen som en gammal kåkfarare
> ni män tror att det är en image hon odlat med flit, men det stämmer inte
> egentligen är hon bara en fet kossa. that's it
Zache:
> Oj. Emma lite arg på morgonkvisten. 😟
> Skulle mycket hellre gå på dejt med dig, utan tvekan. Du vet ju hur svag jag är för brunetter. 😘
Emma:
> föredrar att säga som det är, precis som jesus gjorde
Zache
> "Låt ert ja vara ett ja och en kossa vara en kossa" - Jesseman
Emma:
> asg
> halleluja broder
> neverland efter högmässan?
_________________________________________________
“Se hur de älskar varandra”, lär apostlarna ha sagt om den första kristna församlingen. 🙄
*
Det vankades kyrkkaffe efter högmässan på påskdagen. Till bords hade jag bland annat Emma Sandberg och Zina al-Lahham.
Zina hade tänkt bjuda oss alla på fika innan fader Renault, vår präst i mässan idag, sa att det bara var att ta för sig, utan att betala. Kyrkkaffet var faktiskt oftast “gratis” - eller snarare upp till var och ens eget samvete, så att bröder och systrar som inte kunde betala för sig också fick vara med. Men nu var det inte det som var grejen, utan att Zina precis hade förlovat sig med Malte Altman, han som var en av riksdagsmännen från den "liberala" flygeln i SD.
Vid bordet satt också den märklige Gabriel Johnsson, en i mitt tycke rätt outhärdlig svensk konvertit som var fixerad vid att man inte fick ha sex utanför äktenskapet. Som nu även hade gått med i SD, eftersom SD var det riksdagsparti som var mest emot abort. Han hade en stark uppfattning om att man skulle utgå från "Guds fem frågor" (att vara emot abort, homosexualitet, preventivmedel, dödshjälp och stamcellsforskning) om man som katolik röstade i demokratiska val, eller engagerade sig politiskt. Dessa "Guds fem frågor" verkade han mest ha fått från nån sajt på nätet, snarare än från kyrkan. Men eftersom den katolska kyrkan var så stor och bred, var den också så vag att man säkert kunde hitta argument för att det var så det låg till, om man nu ville det.
“Det blir väl Neverland sen, va?” frågade Emma mig när hennes kaffe var slut.
Jag frågade prästen vid bordet: “Vad säger fader? Får man gå på krogen en söndag?”
Fader Renault lyste upp: “Självklart! Det är till och med synnerligen katolskt att göra det. Söndagen är festdagen för oss katoliker, för det var ju på en söndag som vår Herre återuppstod från de döda! På fredag när folk ofta har fest så ska man egentligen äta fisk och kanske dricka någon juice. Det är också bra att dricka öl eller vin på en söndag eftersom man håller sig måttlig med drickandet, när man ska gå upp och jobba dagen efter.”
Jag såg ut över bordet och funderade på hur många av oss som hade ett ”riktigt” jobb att gå till imorgon. Zina hade tagit en paus från engagemanget i Moderaterna och börjat plugga kommunikation. Jag pluggade också, Emma var hemmafru och Gabriel hade väl förhoppningsvis nån daglig verksamhet att gå till, eller nåt.
Gah... efter att ha jobbat för vissa tyckte jag att det här var nåt av det jobbigaste som fanns med att vara kristen. Det här med att behöva ta hänsyn till knäppisar som människor som var lika mycket värda som jag, även när de gjorde allting knepigare för oss andra? Gud vad jobbigt. Kunde de inte bara ha nåt eget special-bord där alla speciella människor kunde få sitta och vara speciella, så att vi “normala” kunde få vara i fred och ha normala diskussioner?
Gabriel undrade: “Är det en synd att dricka på en fredag, fader?”
“Nej.” svarade fader Renault. “Men det är en rekommendation. Man kan äta fisk och tacka Gud för veckan som gått på jobbet på fredag. Om man vill. Gud blir glad om man gör det, men man behöver inte. Om ens fru vill dricka vin på fredagen så ska man nog ändå göra det, tycker jag. Då blir Gud också glad, för att man håller liv i äktenskapet. Många här i församlingen borde göra det.”
Fader Renault tyckte mycket om Gabriel. De två kunde snacka i timmar om obskyr katolsk lorik som typ bara Gabriel hade koll på. Jag hoppades att de kunde stanna och snacka om hans specialintressen så att vi andra kunde gå vidare till krogen utan honom.
Men nej. Så blev det inte. Gabriel skulle tvunget följa med oss andra när vi skulle vidare till Neverland. Han satt där och drack cola som ett ufo medan vi andra blev klokare och klokare efter varje klunk öl. Nåja, det var tur att det åtminstone serverades Coca Cola här på Neverland, och inte Pepsi. Enligt Emma fanns det nämligen aborterade foster i Pepsi.
Zina verkade störa sig rejält på att Gabriel, som trots att han var den nyktra i sällskapet, var påträngande och gick över gränser och ville veta om det var sant att hon inte var oskuld. Till slut avbröt jag med nåt som jag tänkte kunde vara en stämningshöjare för allihopa i sällskapet:
"Nu bråkar vi inte. Nu ska vi ha trevligt! Ska vi inte ta och sjunga den där medeltida pilgrimspsalmen från malteserriddarna? Är du på, Gabriel?"
Gabriel sken upp och svarade “ja!” Emma drog på smilbanden lite och nickade, medan Zina mest såg osäker ut, som om hon inte visste vad vi snackade om. Men hon fick väl hänga med ändå, när jag och Emma gemensamt tog ton, där på krogen.
“Äntligen får livet mening
Nu när syndigt öga skådar
Heligt land av liv och hopp
Där min gud blev fri från plåga
Budet kom direkt från Gud:
Jag får se landet som är Hans hus
Där Han mänska levt och pinats
Stolta länder här marscherar
Jag sett många, av guld regeras
Men av alla är du mig kär
Tänk vilka under som hände här
Att en jungfru bar ett barn,
Lärare som längtad var
Änglars härar ljöd fanfar
Här döptes vår frälsare,
Så att folken Dig fick känna
Här dog Du, förnekad trenne
Ändå finns Du här bland fränder
Annars ödet varit eld
Bed med oss ni hedna män
Himlens vrede brinner här i kväll”
“Alleluia! Skål!” sa jag, och så skålade vi allesammans. Emma svarade även med att ropa “Deus Vult!” tätt följt av Gabriel, innan hon närmade sig sitt glas med munnen.
Emma tog en rejäl klunk från sin öl innan hon kollade mig i ögonen och förklarade att hon ville prata allvar med mig.
“Har du hört vad Mercurio Verzano har gjort mot vår broder, Soltan Ödvas?”
“Verzano? Den där TV-kändisen som du varit så... eh... fascinerad av?”
“Precis. Den där jävla groteskt självupptagna spaggen! En sån jävla bluff rakt igenom!”
Jag blev lite chockad över att hon helt plötsligt snackade på det sättet om nån som jag trodde var hennes kompis.
“Det är asså Soltan han varit på. Eller snarare Lena, Lena Ödvas. Mercurio och hon har ihop det. Han har dunkat henne i åratal, allt medan han låtsas vara Soltans vän. Precis som vilken sliskig pastakrängare man än kunde tänka sig! Och nu är dom tillsammans officiellt, också.”
“Tillsammans? Va? Är Lena Ödvas tillsammans med Mercurio Verzano?”
“Precis!” svarade Emma och sträckte mig sin mobil med en artikel från skvallersajten Stoppa Läsarna.
Jag hann knappt börja läsa innan hon fortsatte. “Vilken jävla praktspagge, va? Självupptagen som hin håle själv. Klarar inte av bärga sig när han ser en vacker kvinna.”
“Nåja, Emma, nu ska vi inte vara såna.” sa jag medan jag rynkade lite på ögonbrynen och funderade på det som stod i artikeln. “Självupptagna är vi allihopa, annars hade vi inte hållit på med politik. Och en av mina stora förebilder när det gäller politik och ideologi och sånt, kommer också från Italien.”
“Vilken förebild är det?”
“Signore Niccolo Machiavelli” sa jag med ett försök till italienskt uttal som föll pladask.
Emma tog också en klunk till och funderade lite. "Det är inte att han är en spagge som är problemet, förstås. Det är att han är italiensk. Han har ju alltså pippat med henne i åratal, den jäveln, allt medan han druckit bira och skålat och gått i kyrkan med Soltan. Soltan gav honom till och med medieutrymme för SD:s räkning, när dom gick på krogen en gång och han slängde iväg ett SMS till Rikspressen så att dom kunde komma och filma. Hur mycket var det utrymmet värt i pengar tror du, kommunikatörkillen?"
Jag hade inte mer än nån vag aning om att Verzano var nån snubbe som snackade om italiensk fotboll på TV. Vilket inte var nåt jag direkt följde, mer än att jag visste att det italienska fotbollslaget Lazio tillhörde de internationella storfavoriterna på SD:s riksdagskansli, tillsammans med skotska Rangers och spanska Real Madrid. Jag visste också att han hade gjort ett inpass i KD nån gång. Vi hade tillhört samma partifalang, det Timbro-sponsrade konservativa Familj, Försvar & Företagsamhet (ett sånt upplägg med organiserade partifalanger hade för övrigt aldrig varit okej i SD). Emma hade varit extremt betuttad i honom i många år, det verkade knappt gå en vecka utan att hon skrev om honom på Facebook eller Twitter.
Men nu hade Emma tydligen hastigt och lustigt ändrat sig, och så var Verzano plötsligt den värsta människan som fanns på jorden.
Emma samlade sig: “Det var en kristen familj som han förstörde. En. Kristen. Familj. Två kristna familjer, när jag tänker efter!” sa hon och såg svart ut i ögonen, medan hon ilsket stirrade mot ett av fönstren.
Gabriel hade lyssnat till vår diskussion och tog till orda: “Män som Verzano drar Guds vrede över sig med sina meningslösa liv! Till slut ska han möta sin skapare, när det är försent för ursäkter. Åh Herren Sebaot, låt den dagen komma snart!” sa Gabriel medan han blundade och knäppte sina händer. Jag lät bli att skoja på hans bekostnad rakt i hans ansikte. Det fick vänta tills han gått. Vilket han gärna fick göra så fort som möjligt för mig. Svor åt mig själv inombords att jag inte hade haft vett att se till att han inte följt med.
Zina var däremot inte nöjd, trots att det varit för hennes skull vi gått ut på krogen. “Men snälla nån? Alla har vi ju nån gång varit sugna på passionen och romansen. Alla har väl gjort det? Så vilka är vi att döma? Hur många gånger har man inte tyckt att nån man såg i kyrkan eller på stan vore trevlig att gosa med?” Jag blickade nervöst på Emma, som inte rörde en min. Och sen på Gabriel. Men han hade redan stormat ut med en fruktansvärd skräck i blicken och med händerna flaxande över huvudet.
Jag tog en klunk och insåg att jag kunde höra honom stå och gråta utanför, innan jag väl reste mig och gick dit för att lösa situationen. Problemet med Gabriel, i det katolska Sverige även känd som "Guds Vrede", vilket också var anledningen till att man helst inte ville ha med honom att göra, var att han hade ett "rättspatos" - det vill säga en specialbegåvning som gjorde att han ville leva som han själv lärde. Vilket naturligtvis inte funkade i verkligheten. Det var överhuvudtaget lönlöst att ha nån sorts diskussion med honom, det fanns ju bara en sak som var rätt enligt honom: det som Gud tyckte. Och Gabriel tyckte alltid som Gud. Hur man än vände och vred på argumenten så hade man alltid ändan fram.
Allt som hade med sex att göra var otroligt känsligt för Gabriel. När den här Bella som var fyrtio år gammal skulle gifta sig hade han utbrustit att det måste vara jobbigt att fortfarande vara oskuld i den åldern. Jag hade bara himlat med ögonen och nickat. Och tidigare i somras, efter att han gått med i SD, hade Gabriel ringt från Almedalen och gråtit i luren över att det tydligen hade legats i där i Ungsvenskarnas hus i Almedalen, och att han var rädd för demoner när han skulle somna om kvällarna. Men när jag försökte avsluta samtalet eftersom jag skulle käka så hade han nästan blivit lika upprörd.
“Man kan väl inte äta klockan tre? Då är det ju varken lunch eller middag!”
Men jag gick ändå ut till Gabriel med förhoppningen om att han skulle fatta att han skulle åka hem utan att vara jättesur på alla och skriva långa inlägg och bete sig psykotiskt i olika katolska grupper på Facebook, sen. Han satt ju trotts allt för SD i fritidsnämnden i sin kommun, och var en riktig politiker nu.
“Hörru. Oroa dig inte över det Zina sa. Hon är ju kaldé. Dom har ju har rejäla starka grabbar där som tar hand om henne så att hon inte gör en massa dumheter. Okej?”
“Du hörde ju vad hon sa? Hon sa att hon hade syndat... hon sa att jag hade syndat!? Ingen får tro att jag har syndat!”
“Du behöver inte vara orolig tror jag, det är nog ingen som tror att du ligger runt direkt. För mig är du verkligen oskuldernas konung. På riktigt!” Gud så elakt, men också kittlande roligt det kändes att spontantrolla nån som var lite speciell.
“Men hon sa ju att hon trodde det?” snyftade Gabriel.
“Var inte arg på Zina nu” fortsatte jag. “Hon är väl ledsen och vill tro att alla är lika syndiga som hon. Men nu ska hon ju gifta sig och bli en riktig ärbar kvinna. Broder Gabriel, tänk nu på bibelorden: 'Fader: förlåt dem, ty de veta icke vad de gör.' Så ses vi sn... öh... nån gång. Fridens, broder!”
“Okej... Fridens!” avslutade Gabriel medan han torkade sina sista tårar och vandrade iväg mot tuben på Medborgarplatsen.
Vad skönt det kändes att slippa honom. "Åh Gud - om jag bara kunde få slippa alla specialbegåvade män med starka uppfattningar om 'rätt' och 'fel' - vad mycket bättre hela din skapelse skulle ha varit" kände jag, medan jag vandrade tillbaka.
Men när jag kom in på Neverland igen så var Zina och Emma i färd med att bråka. Jaha. Vad kul. Från att behöva hantera en asp med psykbryt till en borderlinebrud med psykbryt som Emma. “Du vill verkligen kyssa mig rakt i arslet idag va, Gud?” tänkte jag. Det såg nästan ut som att Emma skulle slå Zina i ansiktet på hennes egen förlovningsdag.
Emma var arg över att Zina var rädd för att föda hemma och ville göra kejsarsnitt om nåt gick snett. Som grabb förstod jag knappt hälften av vad de grälade om. Men fan - jag borde inte ha lämnat de två ensamma. Det var inte första gången de två inte drog jämt. Emma brukade ofta ha stora problem med Zina och med andra yngre kvinnor. Under en av andakterna på riksdagen hade Emma sagt till mig att Zina förvisso var snygg men korkad, och ilsket insinuerat att jag inte vågade tillrättavisa henne eftersom jag egentligen ville ligga med henne.
Jag hann knappt öppna käften för att avbryta grälet innan Emma avbröt mig:
“Titta: här kommer Zache igen. Vad tycker då Zache? Jo: han säger inte ett ljud om hur du går runt och bjuder ut dig. Han brukade sitta och lusta över olika kvinnor förut också, alla vet det, alla vet vad det är han har gjort, och han har aldrig bett om ursäkt för det. Åtminstone inte till mig. Och nu lustar han över dig, du som gör vad som helst bara det är bekvämt för dig!”
Jag hade aldrig varit intresserad av Zina, även om jag för all del tyckte att hon var rätt söt. Men för min del kändes det snarare som om Emma egentligen var sur över att hon kände att en annan tjej verkade yngre och snyggare än henne. Vad var det här med äldre kvinnor som hatade loss på yngre, tänkte jag - det kändes som om jag varit med om det så många gånger förut?
Jag vinkade till Zina att det var dags att säga hejdå. Hon svepte sin öl, tog sin väska och kom mot mig. Jag sa hejdå, innan jag närmade mig henne och viskade: “Jag ber så väldigt mycket om ursäkt för borderlinekärringen. Ge Malte mina bästa hälsningar och gratulationer till er kärlek till varandra. Mmhm?” sa jag, och gav henne en kram medan jag sa det sista.
“Ska jag!” sa Zina och gav mig en extra kram innan hon rusade ut från krogen. Jag gick och satte mig mitt emot Emma igen. Hon såg inte glad ut.
Jag var egentligen inte vidare glad jag heller. Satt nog snarare och funderade på om min lust att umgås med borderlinebrudar var ungefär lika stor som den jag kände för att umgås med fundamentalistkristna paragrafryttare med asperger. D.v.s. att de både gärna kunde få åka till månen och stanna där, för min del. Kände nog mest att det var ju fan att även om man gick runt och trodde att man kämpade emot fascism så fick man trots allt nästan lust att nynna "me ne frego" (“jag skiter i dig”, fascismens valspråk), när man behövde umgås med jobbiga sorters människor. Men jag försökte dölja det så gott det gick, och satt kvar och höll god min efter bästa förmåga.
“Vad närgångna ni var, då? Brukar ni ses efter kyrkkaffet ofta, över en öl? Eller träffas ni i sängen, kanske?”
Jag låtsades inte om att Emma var på bråkhumör. “Jag har ju jobbat ihop med hennes blivande man. Så vi har väl festat en del, kan man säga.”
“Vore ju tråkigt om jag började tänka att kättjans tentakler spridit sig till en till bland dom rättfärdiga troende, som jag trodde vandrade med Jesus i sanningen. För den har ju redan spridit sig till katoliker, till den grad att man tänker att Gud har glömt sina troende i hela det här jävla landet, ärligt talat!”
“Nejdå. Jag står tryggt i mina värderingar och i min tro, fortfarande” ljög jag, medan jag försökte att inte påverkas av hennes lilla utbrott.
“Du är så jävla vacker med ditt långa blonda hår, hörru! Jag tänker direkt på Jesus när jag ser dig” utbrast Emma plötsligt och blundade och log rakt i mitt förvånade ansikte, som om hennes humör ändrades från en sekund till en annan. Men jag var van vid det.
“Tack” svarade jag, och ville inte tänka på alla grejer vi varit med om tillsammans, för vi hade känt varandra i nästan tio år, vid det här laget, och vi hade gått igenom mycket. Det var via en anhörig jag kommit i kontakt med henne först, när hon var en del av ett kristet hippiecommunity. På den tiden var hon en kristen autonom anarkist. Nu var hon en nitisk katolik och en, även för andra högerkristna, ökänd och skräckinjagande, fanatisk abortmotståndare, som hade startat ett sorts abortmotståndarnas “AFA” när t.o.m. Ja Till Livet till slut inte ville ha med henne att göra. Jag mindes när jag på KDU:s riksmöte (kongress) 2011 hade snackat lite i pausen med en äldre tjej från Uppsalas högerkristna Livets Ord, som sett förfärad ut över att Emma spammat en massa konstiga bilder på toaletter på hennes facebook-wall och skrivit kommentarer om att kvinnor dödar barn där. Men jag tänkte ändå att sånt där egentligen inte var det viktiga med Emma. Den bigotta narcissismen hos henne var oavsett inriktning sig lik.
Emma böjde sig över bordet och sänkte rösten. Hon berättade en hel del extremt detaljerade grejer om Mercurio Verzanos böjelser i sängen som jag inte hade behövt få höra, och som jag än idag önskar att jag kunde sudda bort ur minnet. Det var lite för detaljerat för att det ens skulle vara värt själva underrättelsen. Det läskiga låg väl egentligen inte i det hon berättade, folk får för all del tända på vad de vill, utan mer i det här eviga katolska “hysch hysch! (men alla vet egentligen)”. Spontant tänkte jag först fråga hur i helvete hon kunde veta nåt om det hon berättade, men snart insåg jag att det var en dum fråga. Det kunde jag nog lista ut. Jag undrade däremot vad hennes egen äkta hälft skulle tänka om det?
Det värsta med kotteriet med högerkatolska konvertiter i Sverige var att vi var som en liten incestuös klick där alla var på tok för kletiga med varandra, och tyckte oss ha en inblick i varandras privatliv, på en nivå som var allt annat än sund. Alla visste vem som hade legat med vem, vem som tände på vad, vilket missbruk eller psykisk ohälsa nån annan hade. För ett tag sen hade Emma blivit sur på mig på grund av min “liberala” inställning i abortfrågan. Detta för att jag inte ville säga att jag ville förbjuda aborter i Sverige. Vilket enligt henne var ett avsteg från den rätta katolska läran - och det var det säkert också. Då hade hon i alla fall hämnats på mig genom att skriva ett långt inlägg på en katolsk grupp på Facebook och anklaga mig för att jag tydligen, enligt henne, var en “masochist”, att jag tydligen ville “slicka den hand som slår [mig/oss]” och att det var därför jag var en sån ständigt ökänd liberal. Jag låtsades inte förstå vad det ordet ens betydde eftersom jag var så kristen i mitt offentliga svar till henne i gruppen (för kristna vet inte hur man använder google), men lyckades få henne att ta bort inlägget först när jag skrev ett privat meddelande till henne och hotade att berätta för hennes man att hon satt och tänkte på snusk om andra killar offentligt.
“Det ska ju liksom inte löna sig att vara otrogen och pervers. Hur är det du brukar säga, Zache - i politiken så tar man folks 'skalp'? Om vi plockar Mercurios skalp så blir vi belönade av Soltan Ödvas. Och av Partiet!” sa Emma när hon väckte mig ur mina funderingar.
"Nja. Jag vet inte vilken belöning du siktar på?" svarade jag. "Jag pluggar just nu, så anställning hos SD blir knepigt, för där får man ju jobba mycket mer än man får betalt - och så är det ju obligatoriskt att supa också. Och Soltan är arbetsmiljöpolitisk talesperson - och 'arbetsmiljöpolitisk talesperson för SD' är ju mer som ett practical joke än nån maktfaktor direkt. Det är så man vet att nån förmodligen inte har nån makt internt i Partiet. Om vi ska vara ärliga."
Emma lyssnade inte på det örat. “Har du läst min senaste uppdatering på Facebook?” frågade hon.
"“Det tror jag inte att jag har?”
Ivrigt och med uppspärrade ögon fortsatte hon: “Jag ställer upp i riksdagsvalet för Sverigedemokraterna! Förstår du hur perfekt det här tillfället är? Det känns som om Gud har pekat från himlen och sagt att nu är det min tur att glänsa, att det här är jag värd!”
“Ah. Men grattis, hörru!”
“Tack.”
Helt plötsligt kändes det som om Emma såg glad och nöjd ut, och det ville jag gärna att hon skulle fortsätta med, för att slippa mer grälande. “Men du... Jag bjuder på en runda för att fira din… jag menar Guds plan för dig. Vill du också ha en IPA?”, undrade jag.
“Guinness! Från katolska Irland. Läkarna där rekommenderar ju det för oss mammor som ammar eftersom det är så nyttigt och näringsrikt.”
“Fixar det. Vi tar oss varsin Guinness. Tjocki ar la!”
Jag gick från bordet men försökte försiktigt smyga mig framåt och viska till bartendern att jag ville beställa två Guinness. Jag kände mig tvungen att smyga för att undvika ovälkommen uppmärksamhet. I baren satt nämligen dessvärre Nicklas Forslund, som var katolik han med och dessutom Ledare (med stort "L") för den högerextrema gruppen Ung Identitär, de där som beställt hem saker till mig, skrivit konstiga mail om mig till folk, publicerat annonser i mitt namn och sånt (och även, som en ironisk konsekvens, fått mig att börja kolla på AFA:s hemsida, för att ha koll på vilka som var med hos dem).
Jag suckade inombords när jag såg honom. Jamen det var ju klart. En autistisk fundamentalist, en borderlinebrud och så en ledande dödsfascist som grädde på moset, på påskdagen. Liksom. Började snart likna en Bellmanhistoria från nån krets riktigt långt nere i helvetet det här, kände jag. Jag försökte undvika hans blick, men förgäves. Han märkte att det var jag som stod där medan jag betalade min och Emmas öl.
“Tjenare, sionisten” hojtade han medan han gav ett rödblommigt, salongsberusat intryck.
“Hej på dig, du.”
“Hur står det till? Bra? Uteslutit ännu en nationell gammal trotjänare ur SD? Fått stipendium från Israel för fyrtio silvermynt? Berätta - hur mycket får du egentligen från dina mästare för att sabba den nationella rörelsen i Sverige?”
Jag låtsades skratta lite, konstlat. “Jag såg dig i mässan idag. Trodde att du gick i mässa hos Piusbröderna?”
“Det gör jag också!” instämde Nicklas. “Men nu är det påskdagen, och då vill jag visa dotera en riktig katolsk kyrka med riktig klocka och glasfönster och statyer och allt. Inte nån sunkig provisorisk källarlokal där man inte ens får ha rökelse för att det är svenska brandföreskrifter och sån skit.”
Piusbröderna var en fundamentalistisk utbrytning ur katolska kyrkan som grundades på 60-talet när vissa präster och biskopar tyckte att den katolska kyrkan började bli alldeles för liberal. De gjorde inte skillnad på politik och religion. På Youtube kunde man hitta klipp där deras representanter förklarade att det var ”kätteri” för kristna att vara för demokrati och mänskliga rättigheter eftersom sånt utgjorde uppror mot Guds skapelseordning. Många trodde också att judar bar på en kollektiv skuld för att ha mördat Jesus. Några av deras biskopar trodde inte heller att förintelsen hade hänt på riktigt. Det var åsikter som var för extrema för att de skulle vara förenliga med att få vara aktiv i SD. Många av deras svenska medlemmar, däribland Nicklas, hade däremot tidigare varit ledande i utbrytarpartiet Nationaldemokraterna (ND).
“Men nu har lilla Lisa åkt hem med mamma som bakar bullar, medans pappa tar sig en bärs och ser på fotboll. Det här är det riktiga traditionella katolska livet!” skrockade Nicklas nöjt.
Jag nickade och försökte le lite. Bartendern kom med våra öl och jag försökte smita undan. Men så lätt skulle inte Nicklas låta mig komma undan.
“Är det syster Sandberg som sitter där borta?”
“Mmm...”
“Vad härligt!” svarade Nicklas, och så traskade han raskt och tog sig en plats vid vårt bord, utan att fråga om det var okej. “Mmm...” sa jag återigen och hängde på, fast jag egentligen ville att han skulle gå.
“Men Zache? Jag trodde att du hatade identitärer?” sa Emma förvånat, när jag kom tillbaka med Nicklas.
“Äsch, det där är ju världsliga saker” konstaterade Nicklas ovälkommet å mina vägnar. “Som goda katoliker så hedrar vi ju kyrkfriden.”
Kyrkfriden var den gamla medeltida regeln om att man inte bråkar om världsliga saker när man är i kyrkan, utan att riddarna lämnar sköldarna och svärden ute vid kyrkporten när de stiger in för att gå i mässan, även om de ligger i krig med varandra.
“Mmm... Nu är vi ju i och för sig inte i kyrkan längre, utan snarare på krogen. Men det är väl lite samma sak, kanske?”
Nicklas struntade i vad jag sa, utan vände sig direkt mot Emma. “Syster Emma: jag såg ditt inlägg på Facebook tidigare idag. Jag ska be till den helige Simon för dig, att han ska utgjuta martyrernas blod över din ambition och att Kristi fiender berövas sin makt över din väg genom maktens korridorer. Kom ihåg att all makt utgår från Gud. Alleluia!” sa Nicklas och gjorde ett slags korstecken över henne som betyder att man ger nån eller nåt Guds välsignelse.
Emma såg förtrollad ut i blicken, och det fick mig att känna mig illa till mods. “Menar du aposteln Simon, eller tänker du snarare på Simon av Trent nu?” invände jag skeptiskt och tänkte att det var oss “sionister” han åsyftade som “Kristi fiender”.
“Hör vår bön!” svarade Nicklas, och jag fattade att det var den senare han syftade på.
Jag skrattade lite konstlat över min öl. “Vet du, jag brukade faktiskt också be till ett förbjudet helgon ett tag, när jag var typ fjorton och allmänt dum i hela huvudet. Mest för att det kändes coolt och rebelliskt, ärligt talat. Fast jag körde på Filomena, för att be till henne var ju liksom inte som att be till typ självaste Hitler, i alla fall.”
“Hörru, sionisten” protesterade Nicklas. “Simon Jungfrumartyren är jättepopulär i Polen, och dom gillar inte Hitler. Så sånt som du inte vet vad du snackar om ska du nog inte uttala dig om. Kommunistdräparen (här syftade Nicklas på sin store idol den spanske diktatorn Franco) hade dessutom en passionerad fromhet till S:ta Filomenas himmelska renhet. Så du ska nog kolla om det där är okej med liberalerna i erat PK-parti.”
“Asså det var när jag var liten som jag tyvärr försökte skicka en bön eller två till henne. Det var länge sen. Mea culpa, liksom...”
Nicklas fnyste bara. Det var jättedumt att jag överhuvudtaget nappat på hans bete. Nicklas hade lyckats dra in samtalet på nåt Emma, som väldigt nyligen hade konverterat till katolicismen, blev väldigt fascinerad av: “förbjudna” helgon. Jag gjorde mitt bästa för att fylla i. Den där Filomena var en figur från en medeltida saga om en liten flicka som Jungfru Maria berättades ha räddat med sina himmelska tårar medan hedningarna piskade och försökte skjuta pilar genom henne, för att hon inte ville gå i säng med en hednisk kung. Till slut hörsammade Gud hennes böner så att hon äntligen fick bli halshuggen och bli ett vittnesbörd om “renheten” för Guds rättfärdiga troende.
Nicklas favorit bland de “förbjudna”, Simon av Trent, berättades i sin tur vara en liten pojke som hade offrats till djävulen av judarna på påsken, eftersom judar tydligen behövde syra sitt påskabröd med blodet från döpta oskulder. I vissa östeuropeiska länder som Polen trodde djupt troende bonnläppar fortfarande att judar brukade ha för vana att dricka kristet bäbisblod på påsken. Både Simon och Filomena hade liksom ett dussintal andra helgon blivit “förbjudna” att tillbe efter ett kyrkomöte på 60-talet. Det var en av de grejerna som Nicklas kompisar i Piusbröderna tyckte var ett bevis på den katolska kyrkans tilltagande “protestantisering”, att man hade försökt att rensa ut diverse knepiga berättelser, så väl som antisemitiska myter som rena folksagor och inslag av folktro, ur kyrkans kanon.
Efter några minuters snack om kristna grejer där jag knappt fick en syl i vägen tog Nicklas till orda om påskens stora skandal i det katolska communityt: “Hörrni, har ni hört om vår broder Soltan Ödvas, eran partikamrat? Blivit cuckad av det där fittnyllet Verzano, den sliskige romaren. Har hållit på och satt på frugan i smyg. I flera år, tydligen.”
“Mmm... jo.” svarade jag trött.
“Vi satt precis och pratade om det innan du kom!" förtydligade Emma. "Jag tror att Soltan skulle bli glad om vissa av oss systrar och bröder i tron stod upp för honom på nåt sätt. Rev ner alla löpsidor där han var med, t.e.x.”
Nicklas flinade. “Bra, hörreni! Vi i Ung Identitär tänkte samla ihop ett gäng och eventuellt langa några ägg på Verzanos lya vid Skanstullsbron lite senare, i solidaritet med Soltan. Ni är båda välkomna att följa med, liksom alla andra syskon i tron. Till och med liberaler och sionister” sa han och sneglade på mig. “Ta med egna ägg, det finns billiga som man kan köpa på Lidl här i närheten.”
"Jag kommer aldrig att samarbeta med några fascister. Och oavsett så förespråkar jag inte nån metod som går ut på att kasta ägg på fönster. Om det så handlar om ett komplett jävla fittnylle, vilket Verzano säkert för all del är" invände jag.
“Men nu handlar det ju faktiskt inte alls om politik, det här. Det handlar om att stå upp för våra bröder i tron. Ung Identitär är en kristen rörelse som står upp för familjen oavsett vad du eller några andra cuckservativa syltryggar tycker om det.”
Nicklas tog upp sin mobil och letade fram ett klipp på youtube när Ung Identitär demonstrerade mot Stockholm Pride. Det var ett litet gäng killar, de flesta "unga" i den mån att de nog ändå var under fyrtio, som stod med brinnande Prideflaggor och skrek ramsor i stil: “Mamma! Pappa! Mamma, pappa, barn! Kärnfamilj och svensk månbas!” samt “Dagis gör våra barn homosexuella! Mannen ska arbeta, kvinnan ska va' hemma!”
Jag kollade och tänkte i mitt stilla funkofoba sinne att det mest såg ut som en utflykt med dagcentret där brukarna fått i sig för många glas o'boy. De där “männen” hade nog aldrig arbetat en enda dag i sina liv.
Jag försökte ändå argumentera emot deras planerade aktion: “Asså ni i UI är en av Sveriges allra minst populära organisationer. Det är väl typ bara NMR som är ännu mindre populära än er. Om ni går och kastar ägg på Verzanos lya kommer han få all oförtjänt sympati han kan drömma om. Hela PK-samhället kommer strömma in med kondoleanser till idioten.”
“Verzano är ju skribent i Fria Tribunen. Han tillhör oss i den nationella rörelsen. Jag känner ett uppfostrande ansvar att agera när en broder gör så här.“
“Är han? När du säger det, jag hörde i och för sig om att SD:s GBG-gubbe Otto Sparfegren dragit med honom som talare på Göteborgsföreningen Quo Vadis. Det är ju dom där som tror att reptilmänniskorna styr världen. Och Isak på Renons skrev på sin blogg att Verzano hade skrivit 'spännande' grejer om 'elitjudar' som var ute efter honom och sånt, tidigare, råkade jag se.”
“Jag vet andra spännande saker som din sionistkompis på vänsterextrema Renons kunde skriva om, men det kommer dom inte att göra, eftersom dom inte outar sina cuckservativa spioner och folkförrädare i våra nationella led” sa Nicklas, uppenbart syftandes på mig.
“Fast SD är inte en del av den nationella rörelsen. Inte längre. Det är ett socialkonservativt parti som vill värna om den liberala demokratin.”
“Det bestämmer inte du, det bestämmer gräsrötterna. Och dom är på vår sida! Dom vill inte ha utlänningar som lever rövare på den jord som Gud har givit deras folk. Så därför så röstar dom på SD, fast ni egentligen vill fortsätta ha invandring så länge bara Ali Baba lär sig dricka nubbe och dansa små grodorna så att han blir en integrerad 'kultursvensk'. Men era väljare tror ju på PK-propagandan om att ni är ett äkta fascistiskt parti som vill att svenskarna ska slippa leva med Ali Baba och hans fyrtio rövare, och röstar därefter.”
Ett tilltagande tjafs inträdde, där jag fokuserade på att de flesta som röstade på SD kom från andra partier och knappt såg sig som nationalister utan snarare ville bevara liberala värderingar och ofta hade kompisar som hade invandrarbakgrund och sånt. Medan Nicklas tyckte att “Sverigevännerna” - de där som kallades “bönderna” internt i SD och sågs som ett problem för borgerligt samarbete - som härjade i kommentarsfält på internet, gav en bra bild av hur “vanligt folk” som röstar på SD egentligen var, och de ville att SD skulle vara riktiga fascister (han sa så ordagrant). Han blandade personangrepp med konstateranden om att jag var en liberal som inte förstod mig på katolicismen och Guds “naturliga ordning” i skapelsen.
“Jag citerar - men håll käften nu din modernistiska jävla kättare!” sa Nicklas när jag försökte få en syl i vädret medan han ville läsa nåt från sin mobil. “...jag citerar den helige Robert, som inte är nåt så kallat 'förbjudet' helgon: 'Vi katoliker ska med glädje och njutning bevittna dom förtappade själarnas plågor, och Guds underbara rättvisa som lyser över jorden från himlen: för då kommer de rättfärdiga troende äntligen att tvätta sina händer rena i de förtappades blod, till sist.'“ Hans ord fick Emma att slicka sig om sina leende läppar och bli fnittrig och rödflammig om kinderna av förtjusning.
Själv tänkte jag mest på alla jag tyckte om som inte tillhörde de "rättfärdiga troende", och att det kändes hemskt att ens säga nåt sånt.
Jag försökte föra tillbaka samtalet till UI:s planerade aktion mot Mercurio Verzanos vindsvåning på Söder. “Men ärligt talat, Nicklas. Om ni i ert fascistgäng ska gå runt 'ägga' alla som stoppar snoppisen och snippisen lite här och lite där, så skulle väl ingen människa kunna baka pannkakor i hela Sverige? Vi bor ju ändå i Sverige, som inte är nåt katolskt land. Vuxna människor träffas och så händer det grejer, liksom.”
“Fast det tjänar ju inget syfte att ägga alla som ägnar sig åt otukt” invände Nicklas. “Det handlar ju som jag sa om att statuera ett exempel med folk som tror att dom kan göra våld på våra egna katolska bröder ostraffat. Och det gör man jättebra med en känd person som Verzano. Folk ska få veta att sånt här får konsekvenser. Håll inte på och ta våra kvinnor! Håll inte på och jävlas med katolikerna!”
“Det där låter som hederskultur. Inte visste jag att du höll på med sånt, Nicklas? Är det inte dags att rulla ut den flygande mattan och be snart igen? Klockan börjar bli eftermiddag.”
Nicklas fnyste igen och Emma såg fortsatt förtrollad ut när hon glodde på honom. “Men tänk efter nu Zache, och släpp ditt politiska taktiserande! Soltan har blivit förnedrad offentligt som en cuck och kommer inte att kunna ha ett kärleksliv utan att gå miste om själens frälsning. Hur ska han få nån tröst utan sina bröder som gör honom rättvisa?”
Nicklas hade tyvärr lite rätt i det han sa. I katolska kyrkan så får man inte ta kommunion (nattvard) om man är frånskild. Och för att kunna komma till himlen så var man tvungen att regelbundet ta emot kommunionen.
“Om inte hon slynan till lösaktig fru han har går och kolar, förstås. Gud vet vad jag skulle göra med henne om jag fick syn på hennes äckliga ansikte ute på stan!” invände Emma.
“Nejdå, nej, dom har ju ändå barn tillsammans. Tänk på när den helige Tomas jagade sin pappa ur horans säng med ett glödgat spett. Vi katoliker är ju för den heliga familjen och vill inte att mammor ska dö och lämna barnen ensamma och övergivna. Absolut inte!” svarade Nicklas.
Helt plötsligt var fascistjäveln Nicklas den som försökte mildra Emmas hat mot andra kvinnor, och inte minst yngre tjejer som hon brukade förära med epitet som “slyna”. Fantastiskt.
Nicklas fortsatte: “Lena får helt enkelt sluta tänka med fittan och komma tillbaka till sin man och göra bot och bättring för sina synder. Men horbocken Verzano, han ska allt åka på, åtminstone om det finns några rediga katolska män kvar fortfarande här i Svea rike!”
Jag var ingen sån “redig” man, utan fortsatte vara skeptisk. “Som sagt Nicklas, har du tänkt på hur det ser ut om fittnyllet till fripippare 'åker på' av några som normalsvennarna i gemen, även SD:are, tycker är nasserassar?”
Nicklas såg rasande ut. “Men fatta att det här är ett oerhört våldsamt brott som begåtts mot en katolsk broder! Nu ligger det på oss riktiga traditionella män att idka lite jävla församlingstukt mot en sånt kräk till broder, som går och doppar i andras dipp! Och som sen skryter med det offentligt för att förnedra sin äkta maka ännu mer.”
Nicklas svalkade sig med lite öl och fortsatte: “Men jag fattar att ni semitrads inte har tillräckligt med stake för att göra skillnad på riktigt. Ni vill bara lalla runt och ha er katolska tro som en kul hobby. Såna SD-cucks som dig skulle inte kung Rickard vilja ta med sig på sitt korståg.”
Sen såg Nicklas på sin armbandsklocka och svepte det sista av sin öl. “Nej hörrni, nu måste jag gå hem och ta hand om min fru och min dotter. Skanstull 21:00. Kom ihåg det!”
“Ta hand om familjen” svarade jag medan han reste sig. “Och sluta med politik!”
“Det samma hörru, sionisten!” svarade Nicklas medan han gick.
Sen tilldrog det sig en kort men intensiv diskussion mellan mig och Emma. Jag tog in ytterligare en runda, och efter några minuters passiva aggressioner från henne lugnade hon ner sig. Vi snackade lite mer om Nicklas förslag. Till slut verkade vi komma överens. Emma skulle inte hänga med fascisterna och kasta ägg på Verzanos lya, hur sugen hon än var att göra det, och jag lovade att bistå henne i hennes “korståg” mot Verzano på Facebook, med delningar av hennes inlägg och sånt. Så att hon kanske kunde komma in i riksdagen, som hon ville, hur mycket jag än trodde att det aldrig skulle bli av.
“Deus vult!” utbrast Emma och viftade med en sluten näve i luften med ett stadigt grepp om ölen i vänsterhanden.
“Deus vult, tamefan, hörru!”, svarade jag och höjde mitt glas medan jag såg henne i ögonen och kände att vi hade nån form av vapenvila ändå, om inte hennes borderline skulle få henne att ändra sig när hon vaknade upp och var sur för att hon var bakis, förstås.
*
När jag kom hem satte jag mig en snabbis framför datorn och gjorde en sökning på hur många gånger Emma hade nämnt Verzano på fejjan och Twitter. Det var över tvåhundra gånger. I fyra års tid hade hon typ varenda vecka skrivit om vilken fantastisk kristen man och förebild Mercurio Verzano varit för henne. Tills nu. Vilken episk tjejsimp hon hade varit.
Jag vaknade dagen efter med en rejäl baksmälla och ett SMS från Emma. Tydligen hade Ung Identitär under Nicklas ledning råkat “ägga” fel fönster och vem det nu än var som bodde där hade ringt polisen. Så de hade fått kuta för livet.