Undergången
Det är svårt att tänka sig skräcken människorna i Rafah i Palestina känner just nu. Jag vill inte ens skriva vad jag tänker om det. Allt är bara hemskt.
Ikväll satt jag och grävde i mitt bokmanus igen. Det är verkligen en mess tänker jag – och känns verkligen allt mer och mer det ju mer jag försöker bända det till nån bra story, nåt narrativ och nån röd tråd. Som nån ska vilja köpa och konsumera.
En liten fundering som jag fick ett slag handlade om att de känslor av avsky och hat jag känner när många – även sossar och andra – numera ska dalta och vara så förstående mot “unga killar” (läs = vita män som tycker synd om sig själva) handlar om att när jag var ung var de som jag ser framför mina fiender. Jag var inte “med” – jag var inte tillräckligt svensk eller manlig eller radikaliserad eller nåt av det där. När jag hör ”unga killar” som vi ska tycka synd om för att de är fascister, så tänker jag automatiskt på ostädade runkluktande pojkrum och SDU, skalliga stroppiga etniskt svenska fascistledare, och känner hat. Antisemitism, antifeminism, misogyni, konspirationism, längtan efter vitmanlig “arisk” våldsmakt, alla möjliga kränkningar, först mot människor som jag älskade och sen mot mig.
När jag var ung var hotet från islamister hit och dit nåt som alla pratade om, men för mig har aldrig invandring egentligen varit så viktigt. Jag läser att jag på den tiden jag var ung och höger tyckte jag att man i princip kunde ha fri invandring, så länge välfärden var begränsad till den som jobbat och betalat in till systemet. Vilket egentligen inte är så o-främlingsfientligt tänkt – för det bygger på en tanke om att några inte redan gör det. Fast, jag vet ärligt talat inte ens om det var min åsikt eller min dåvarande läromästarinnas åsikt (ofta är det svårt att se skillnad).
Nåt som är lite mer konkret och som kanske inte känns så bra idag är hur den där antisemitismen och det allmänna andrefierandet internaliserades, till den grad att Israels flagga blev som en symbol för oss andra, ett hopp om nånting annat, där man fick vara de där som inte alla tycker är ”folk”. Jag menar, vill man hitta ”kompromat” på mig så vet jag ju att jag som ung b.la. tyckte att idén om Palestina byggde på att delar av judarnas historiska hemland ska vara evigt ”judenrein”. Och judar fördrevs också från resten av arabvärlden (vilket är sant). Och så blev det mycket propaganda på det.
Det kunde handla om när man gick på möte varje sommar i Stockholm och fick höra det vanliga om att IDF är ”världens mest humana armé” som gör allt för att undvika civila offer, fick äta intressant mat och lyssna på/träffa intressanta människor och ha jättekul. Ofta frontat av nån palestinier som skulle berätta om hur bra det var i Israel, jämte Birgitta Olsson eller nån. Jag känner fortfarande stor sympati för idén om att det behövs en judisk fristat dit judar får flytta ”at will” utan att behöva leva på andras villkor (egentligen kanske hela världen borde vara så). För judar är ofta bland det första som utpekas när pöbeln ska få tag på de som är ”de där andra” som är roten till deras egna tillkortakommanden, och det behöver inte bara handla om det yttersta som Förintelsen, utan det kan även andra händelser, t.o.m. svenskars vanliga motvilja mot sånt som avviker från normen, bekräfta.
Tänk så bra bra det gick. Att det sitter människor nu i sitt sista ”trygga” fäste och svälter ihjäl och väntar på döden, eller att kanske drivas bort, är en sån makaber tanke, och ingen av oss gör nåt, ställer ens några krav. Jag blir så ledsen - uppriven rentav. Hör rösten från en ung kille som var ordförande i KDU och tror att USA ska gå in för att förhindra ett massmord för att de “egentligen goda” i Israel tillfälligt blivit galna efter att terroristerna dödade så många israeler i sitt hat mot deras demokrati. Allt det här som jag nånstans trodde på – att det i framtiden skulle finnas nån global ordning som garanterade mänsklig värdighet, är helt borta. Och så sitter i b.la. Public Service och av vänstern uppskattade högertyckare här i Sverige och gör bra pengar på döda barn (som om inte blodet från transbarn räckte). Det verkligen extremt nedslående. Deprimerande.
Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i Sverige för att ”riktiga” svenskar ofta är så konflikträdda och kalla. Säger inte som det är – och så blir det ångest, när man känner iskylan från vanliga svenskar som ogillar nån eller nånting som känns avvikande och konstigt. Det där med att jag är jude (fast jag inte ens är det) finns ju också allt för ofta närvarande och har gjort det i decennier – det är nästan svårt att tänka bort det – var det det du tänkte egentligen när du sa sådär till mig? De som alltid uppfattas som en del av en norm kommer inte att förstå. Jag tycker att det är väldigt viktigt – och här reagerar jag även på sånt som skrivits på Bluesky av folk som själva är judar – att inte ställa judar i gemen till svars för Israels politik (eller Israel generellt). Den Israelrelaterade antisemitismen har absolut blommat ut sen kriget, och skulden för det faller helt och fullt på antisemiterna själva. Det finns inihelvete många som bettet sig precis som Israel gör just nu eller värre, från alla religioner och folkgrupper, både i historien och i nutid.
Men det är just det.
När jag och andra var unga högermänniskor som försvarade Israel så var ju idén att Israel är en liberal demokrati som respekterar mänskliga rättigheter och att Palestina inte är det. De är inte Ryssland, Kina, Iran o.s.v. - de är som vi, fast de är omgivna av såna som inte är det och vill utplåna dem, för att de hatar deras frihet, den israeliska demokratin och allt det där fantastiska som de har byggt utifrån sina värderingar. Så gick tankarna när jag var ung, det resonerade väldigt bra med en kristdemokratisk syn på världen. Jag kommer vagt ihåg nån historia om nån palestinsk pojke som hade försökt mörda en israel och fick kaffe från Starbucks av sin advokat medan han fick fri sjukvård för att Israels själva existens byggde på idén om ett människovärde, och han hade det mycket bättre i ett israeliskt fängelse än som fri palestinier.
För mig gick det nog steg för steg sönder – först via sånt där som att kahanister numera sitter i Israels regering (säkerhetsministern hade Baruch Goldstein i sitt vardagsrum – vilket är ungefär som att ha Anders Breivik i vardagsrummet) – här ska man notera att Kahanes rörelse varit förbjuden i Israel förut och t.o.m. blivit terroriststämplad av CIA (!). Frågorna om att Israels regering inte är några vanliga borgare utan numera har typ NMR i regeringen har lyst med sin frånvaro här i Sverige – även när Daniel Suhonen gjorde sitt program i TV med Alice Teodorescu.
Den andra är insikten om att jag även idag haft en tendens att lita på vad Israel säger och inte på vad den (varierande) palestinska sidan säger. För några månader sen kom det ut att det hade hittats ruttnande bäbiskroppar i kuvöser i norra Gaza för att Israel beordrat sjukhuset att evakuera, och jag vet att jag först trodde att det måste vara fake news från Hamas/Iran/Putin eller nån. Varför skulle Israel vilja göra nåt sånt? Men nej, det stämde ju, och är i linje med det som gör Israels politik i Gaza genocidal: evakueringsorder i kombo med att göra livet outhärdligt, och kanske nu i slutändan få människor att fly över gränsen till Egypten eller dö. I nån annan tidslinje där Israel hade ockuperat Gaza militärt efter Hamas gjorde islamistbreivik, och kunde intala mig att de ville befria Gazaborna från Hamas, då hade jag kanske känt annorlunda, ohistoriskt eller inte.
Jag har många gånger varit arga på såna som jag uppfattar som rödbrunas känslokyla inför Putins genocidala krig mot Ukraina. Ett motargument har varit att ingen här i väst bryr sig lika mycket när samma sak händer i nån annan värdsdel. Och det värsta är ju att det är lite sant också. En människa man känner igen sig i, hennes död är en tragedi, men att det kan dö hur många som helst på andra sidan jorden, bland de som inte tillhör ”vi”-et, det är bara statistik. Som kan studeras via en karta på Wikipedia eller nåt. Kanske var det så när det var massvält i Kina eller i Kambodja, att västerländska vänsterradikala ”intellektuella” (vita män med som kunde säga en massa komplicerade ord) följde samma logik. Tyvärr följer reportagen om den palestinska flickan som hittades dödad efter att ha ringt en ambulans samma logik. Det är jättebra att ett massmord kan konkretiseras i mänskligt lidande och död som får folk att reagera. Det är bara synd att känslan av respekt för människovärdet ska behöva en sån historia för att betyda nåt. Nästan nyliberalt i sin logik, rentav.
Jag tycker att Israel ska ställas till svars för sina övergrepp mot palestinier. Jag fattar att länder som Ryssland kan mörda och nappa ukrainska barn med många västerländska rödbruna odjurs leenden på läpparna och sånt, och förmodligen aldrig kommer ställas till svars för det. Men om man ska tillhöra den exklusiva klubb av fria liberala demokratier som gör det möjligt för vissa av oss här på jorden att vara progressiva, radikala - på riktigt vänster, då krävs det också att man måste agera och vara beredd att bedömas utifrån det. Tycker jag. Annars kan väl Israel vara som vilket jävla nationalistiskt skitland som helst, som Ryssland eller Turkiet eller Ungern. Och också bli behandlade utifrån det, inte förvänta sig nåt annat.
Jag är säkert inte den enda som nån gång i ungdomen var inbiten Israel-supporter som känner ett visst mått av ånger idag. Tyvärr gissar jag att det sällan eller aldrig gäller den stora grupp av “sverigevänliga” helt vanliga (ofta rätt nyfrälsta) Israel-supporters som finns på internet, och i många vardags- och fikarum idag, som helt enkelt tycker att de är bättre än en “lägre” sorts människor, som inte förtjänar nån mänsklig värdighet. Som ena dagen kan dela nånting helt tokigt antisemitiskt från nån alternativmediesajt, för att i nästa andetag önska IDF lycka till med islamerutrotningen.
De är nog tyvärr fler än många vill inse. Kanske finns de överallt?