Till försvar för 2014 års idéer
Det var inte fel att stå för respekt för andra människor en gång i tiden. Felet är snarare att inte göra det nu.
Vänstertidningen Flamman släpper ett nummer på temat ”2014”.
Är inte själv prenumerant men har läst tidningen i sisådär tre år på jobbet och kommer även läsa nästa nummer med stort intresse. Inte för att jag nödvändigtvis kommer hålla med. Mest för att jag är intresserad av att knäcka nöten om det här mytologiska året som nåt som jag själv gick igenom men vars “wokePK-radikala”-essens bara passerade mig spårlöst förbi.
Jag är på riktigt fascinerad av idén om 2014 som ett år av ”peak woke”, eller nåt som förtjänar att benämnas med såna konspirationistiska (och i grunden antisemitiska) begrepp enligt en viss (oftast snubb-) vänster idag. Det känns, med all respekt, som en intern angelägenhet som måste ha berört rätt få. En angelägenhet där nån blev kränkt på instagram, nån blev borttagen på en grupp på facebook. Nån blev avsnoppad när folk inte ville lyssna på hens stora visdom och specialintresse på twitter. Jag säger inte att jag vet att det var så - jag bara spånar fritt. Den som vill får övertyga mig om att hen förtjänar indignationsprivilegiet.
Jag kan avundas och längta 2014, men jag kände inte av det på det sättet. Det var inte en känsla av hur “förtryckt” jag var som på nåt sätt nåde sin kulmen det året. Snarare är jag mycket räddare, ledsnare, och har mycket mer ångest, över att säga precis vad jag tycker, idag, än vad jag hade då. Då kunde jag vara höger och anse mig själv feminist, antirasist, antifascist, och (efter viss övertalning i alla fall) hbt-vänlig. Trots ibland idiotiska åsikter och idéer, som jag absolut inte står för idag. Idag är jag rädd för att ens skriva nåt sånt, kommer på mig själv med att använda andra ord för att säga samma saker om människovärde, för att inte bli en måltavla för fascisterna.
För mig var förvisso 2014 hemskt rent privat, men inte p.g.a ”vänsterns intolerans” mot mig som stackars vit kille och gammal kristdemokratisk ungdomspolitiker. Snarare för att jag var förälskad i en SD:are och befann mig i ett omsorgsfullt ordnat hjälplöst tillstånd hos henne, fick mina första panikattacker och en massa andra jobbiga och hemska grejer, som jag inte vill dela här. 🥺 Men det är en annan historia.
När det gäller just ren politik och att prata om den och sådär så fattar jag inte alls det här med ”peak woke”, som några säger fanns då. Jag borde väl som vitmanlig högerorienterad person på den tiden komma ihåg att ha varit oerhört ”förtryckt” av denna ”wokeness”? Men det gör jag liksom inte? 🤔 Det jag mest minns var att sitta på krogen i Bagarmossen och så satt det SD:are på sitt håll, och sen lokala “sköna vänstersnubbar” som i princip höll med SD:arna och var kränkta över sånt som “gått för långt”. Och det har hållit på både före och efter dess. Jag tror inte att nåt krafs på instagram gjorde nån skillnad.
Jag skulle snarare vilja ha känslan av 2014 tillbaka. Den frihet och nyfikenhet som fanns i luften, att fritt få diskutera de viktiga frågorna om normer och hudfärg som är aktuella nu mer än nånsin och som präglar vårt samhälle så mycket. Även som nån på högerkanten då, med nyfikenhet och hyfs och respekt för folk med diametralt andra åsikter. Som kunde ringa till vänner på antirasistiska tidningar och helt privat fråga om vad som hände i Ukraina, från en demokrat till en annan, utan att det var nåt konstigt med det. Samt fritt kunna/våga snäsa åt fascister att de inte behöver vara med. Utan att alla från höger till vänster ska sjunga ”kränk inte svärjisarna i EPA-traktor!” i kör.
Då fanns också fortfarande den känslan som jag skulle vilja ge mina barn, om jag får några en dag, om vad demokrati faktiskt betyder, mer än att vi röstar var fjärde år. Jag kan bara tala för mig själv, men kring det året var jag inte ett dugg orolig för konsekvenser av att skriva eller säga vad jag än tyckte på internet, det var som en fortsättning på när jag var KDU-ordförande i ungdomen och vi hade skoj med SSU och sådär. Fascisterna satt mest på flashback och skrev om att jag var jude och liberal och sådär. Förvisso utsatte en person från en högerextrem katolsk grupp mig för olagliga trakasserier och sånt och det var ju jobbigt, men det är inte som de högerextrema trakasserierna nu, som (förmodligen med folkligt stöd) får en att vilja fly landet.
På den tiden kunde man prata, helt öppet, med en SD-politiker om att djur hade rättigheter eller tillsammans uppskatta och diskutera Genusfotografen med SD:are, typ rätt sakligt och intelligent. Eller läsa SCUM-manifestet hemma hos en SD-politiker. Idag hade en väl inte ens fått göra det i (V) för det kunde kränka de stackars vitmanliga SD-själarna? 😥
”Syndafallet” kom nog enligt mig mer med Trump, då blev sånt där som ”alt-right” (en ideologisk fortsättning på identitärerna och SDU och alla de där jag hade hatat innan) mainstream och gjorde så att den höger jag växte upp med där den liberala demokratin bara skulle växa, nu inte fanns mera. 🥺
Med det också förstås allt en annan hade lärt sig om att de ”kristna” värderingarna om medmänniskans människovärde var en grund för den liberala demokratin, så som jag egentligen i hjärtat skulle vilja att det var. Nu såg vi vad det var värt, hur mycket kapitalet brydde sig om ”värden”. 🤔🙄 Det kan ju vara en vettigare anledning att lära sig nåt och att tänka om, än att gå runt och gnälla och böla, för att man är en vit man som känner sig förfördelad.
Whatever. Min poäng är att jag tror verkligen inte på att några fascistiska ”EPA-snubbar” hade dykt upp och varit intresserade av vänstern om inte nån radikalfeminist skrivit X på instagram. Jag tror snarare att vänstern borde satsa på andra målgrupper än de makten vill ska stå i fokus.
Flammans Jacob Lundberg skrev en intressant text i tidningen om det året. Jag tycker att den var läsvärd, även om jag inser hur jag inte greppar kontexten helt. En grej jag dock studsar på är idén om reaktion på ”identitetspolitiken”. Många av dessa ”dirtbag”-left-poddar är väl mycket mer ”GAL” och ”identitetspolitiska” än vad som skulle accepteras av vänstern här i Sverige, och lyckas ändå nå dessa stackars män.
Är det verkligen så att dessa män, då år 2014, om de var intresserade av vänstern, gick in på Fanny Åströms instagram, och kände sig kränkta och exkluderade, och tänkte att “näe, nu ska jag nog gå med i SD istället”? Kan det inte vara så att såna ”alfamän” är en konstant, som aldrig varit intresserade av jämlikhet? Och kanske passar bättre annorstädes?
Kan inte det vi kallar ”vänster” få vara för oss alla andra, som inte vill få sitta där uppe på privilegiernas tron utan faktiskt tycker att alla människor är lika mycket värda som vi? 😥
Jag har läst en annan vänsterman som säger att identiteten ”svensk” slår identiteten att vara förtyckt. Men istället för att reagera med ryggmärgen över att en etnisk svensk snubbig snubbe säger nåt sånt uppe på sin tron av privilegier, kanske jag mer skulle vilja reagera mot substansen.
För min del tänker jag att så kallad ”identitetspolitik” är värdefull, för den förklarar sånt som påverkar mig i vardagen. Alltifrån hur min chef bad snubbarna ta ansvar för sina mögliga matlådor på jobbet eller att tänka på att det är kvinnliga medarbetare som fixar och donar utan att vi tänker på det. Till att folk snackar bakom min eller min flickväns rygg, för att vi inte passar in i normen.
Alla de otroligt hemska och vidriga tankar och åsikter som de dels säger (ofta på internet eller i fylla), men dels inte säger, utan viskar bakom min rygg och till andra. Släktingar som flyr landet under den psykiska tortyren under svenne-oket, och jag som fantiserat om att göra det samma, så länge, Tankar om att jag hade föredragit nån mer sydländsk fascist som åtminstone haft ryggrad att berätta om sitt hat mot mig och andra som är annorlunda, än tusen ljusögda onda blickar och mikroagressioner. Lappar på dörren och annat, alla där sorternas lömsk konflikträdd psykisk tortyr där man bara per automatik nånstans vet att avsändaren obeaktat allt annat, är en sån som beter sig väldigt svenskt.
Eller att det alltid är samma skit så fort nån hatar mig: du är annorlunda för du är ”jude”/”sionist”, du är inte en man/betahanne, du har nog en diagnos (jag har ADD). Eller så är du helt enkelt bara äcklig och ful och annorlunda för att vi tycker så, hälsar många helt vanliga känslokalla svenskar. Det är alltid samma historia – men väldigt lite av det kan man prata om – och bara då om det passar in i t.ex. nåns narrativ om att några är dumma. Snarare än om att hela samhället i större utsträckning än man skulle vilja veta eller erkänna, är precis så här. Fascistiskt. Gillar inte de som är annorlunda, säger att vissa inte ska få vara med.
Det finns ett samlingsnamn för all den här skiten: ”andrefiering”, och den är precis det som är SD:s, eller andra fascisters som Ivar Arpis, själva affärsidé. Den kan dyka upp lite oavsett vad folk säger att de har för åsikter, för att den är djupt rotad i ett av västvärldens mest rassegregerade samhällen, här i Sverige.
Jag tror att vänstern kanske skulle må bra av studera ”2014” års idéer för att inte kröka ryggen och be om ursäkt. Utan faktiskt formulera ett alternativ där en kräver att alla visar varandra hänsyn och respekt, som inte är beroende av ”tidsandan”. Och jag hoppas att jag inte är den enda som vid det här laget är trött på allt ska handla om att en inte får riskera provocera de sköra SD-röstande ”EPA-männen”. Om nånting så är jag trött på det till leda. Folk borde fråga sig vilka som konstruerat det narrativet från början, om det inte är högern?
Jag vill nog killgissa att det skulle finnas en större publik för vänstern om man inte vände sig till, eller åtminstone inte tog hänsyn till att inte ”kränka” sinnebilder av typiska SD-röstande gråtande snoppisar hela tiden, som ändå aldrig kommer gilla den.
Det tror jag vore det bästa för vänstern i Sverige idag.