SD parasiterar på demokratin
Trollfabriker är bara ett uttryck för att Sverigedemokraterna fungerar som ett franchiseföretag. Som suger blod ur demokratin.
Som säkert många andra vid det här laget har jag sett TV4:s Kalla Faktas dokumentär om trollfabriken vid SD:s kansli/Riks.
Ja, vad ska man säga? För mig var det var inte nån större förvåning. Om det var nåt som förvånade mig så var det att wallraffaren Daniel Andersson inte fick fram ännu värre citat från sina medarbetare. Inte minst med tanke på en viss Jacobs ständiga närvaro. Om jag hade varit ett stort mediebolag skulle jag verkligen vilja ha en textanalys som jämför bland annat honom, Jimmie Åkessons konto på twitter och andra sociala medier, och de gånger man faktiskt säkert kan dokumentera att SD:s i bl.a. Lodenius bok omvittnat ångestdrivna och internt osynliga ledare faktiskt kan styrkas ha skrivit nåt.
En personlig reflektion, som inte är så konstig med tanke på hur stora det fascistiska partiet är nu, är att det trots allt det pinsamma som framkommer ändå kraftigt verkar ha professionaliserat sin verksamhet. Under den tiden för länge sen som jag hade nån insyn i det där (när det stora var att de låg i krig med det enligt dem själva fascistiskt/identitärt ockuperade SDU) så slussade de in unga killar från ”landet” för att bo i den så kallade bunkern som fanns då under veckorna, och nån skarpare gräns mellan privatliv och jobbet och krogen och dramat fanns inte. Om det saknades stora mängder toma ölburkar och tv-spel på jobbet när Daniel kom dit så är det ändå en stor förändring, om än en som få kommer att märka.
Många har redan gjort heta tagningar på det faktum att SD har en trollfabrik som cyniskt manipulerar det numera icke-existerande demokratiska samtalet. Det finns mycket att säga om hur det har förstört under min livsstid, från när jag var ung och var KDU:are och hade kul med SSU:are och det var självklart att det var så det var, och så vidare. SD är nåt annat. De är inte en del av demokratin, inte en del av det demokratiska samtalet, och vill inte heller vara det. Snarare gör de grova pengar på att förstöra det. Man ska aldrig gå in i en diskussion med en SD:are och tro att hen har ärliga avsikter. Hur skulle det gynna henom, liksom?
Om jag på nåt sätt ska göra en egen tagning på det hela som sticker ut är det denna: att SD fungerar som ett franchiseföretag och inte som en rörelse. Att reportern blev rekryterad medelst krogbesök och inte via en lång meritlista av engagemang visar precis det. Att rekrytera personal som inte varit engagerade i det egna partiet är också en poäng i sig, för då känner de inga dubbla lojaliteter, den dag de måste agera mot sina ”egna”, de där som brukar benämnas med epitet som ”dumma bönder” och liknande, internt i SD.
Det är kanske det jag mest tar med mig av granskningen. Många gånger har debattörer till vänster och andra försökt bygga ett narrativ om att SD:s framgångar beror på att de är en ”rörelse” och erbjuder en ”gemenskap” och sånt där. Kanske för att man längtar efter nåt sånt i vänstern, kanske för att man har nån teori där samhället och politiken fungerar så. Det må vara behjärtansvärt, men jag tror att de har totalt fel.
Det jag tar med mig av Kalla fakta är snarare ännu ett exempel på att SD fungerar som ett franchiseföretag utan ett spår av nån sorts folkrörelsetradition. Man är som entreprenörer som tittar på vad den politiska åsiktskunden vill ha och justerar sig därefter. Att det förkommer lite sådär ”skön snubbe”-rasistiska kommentarer är inte nån sorts ideologisk debatt – det är tyvärr helt enkelt en förståelse för vad kunden vill ha. En kille som skriver ett smickrande personporträtt på nån Malfoykopia i ett astroturfat sidoförbund blir i den kontexten en större tillgång en nån eldsjäl. En sån är mer nån sorts ogräs som behöver klippas bort innan hen blir jobbig.
Om man verkligen vill låta “djup” kan det väl vara här nyliberalismen krockar med demokratin. Vem fan bryr sig om vad som är sant och rätt – frågan är väl vad kunden vill ha? Självklart är det lockande med en affärsverksamhet som kan ge så mycket pengar och status som att vara sverigedemokrat – utan att behöva traggla sig igenom det vanliga med engagerade idealistiska människor som tror på saker och justerar den ideologiska frekvensen olönsamt på åsiktsmarknaden, på grund av det.
Jag tror att väldigt många som har ett tänk där man förankrar saker i en rörelse och är engagerad för att man är besjälad av nån sorts tro eller några sorts principer har svårt att hantera det här. Och jag tror absolut inte att svaret är att kopiera SD – för varför skulle nån välja den sämre kopian, vars narrativ alla köper?
Med det inte sagt att man inte kan lära av SD:s hatmobb och av Riks. Inte av innehållet (hoppas jag) men av formatet. Skriv inte långa ideologiska texter. Det är ju jag själv bra på, men jag är också en 30-årig gubbe som var höger på den tiden när mina kamrater tyckte att en gubbe som hette George W. Bush var en bra karl och det var rebelliskt, och det är ju sånt de unga idag inte vet nåt om eller möjligen har läst i historieböckerna om.
Det jag möjligen tänker är att man skulle kunna låta folk följa starka karaktärer, inte nödvändigtvis principtroende sossar eller vänsterpartister eller nåt, men folk som ändå har en liknande tanke om ett rättvist samhälle och mänskliga rättigheter (inte Jan Emmanuel). Betala dem för att publicera korta klipp regelbundet och prata om viktiga saker, så korta att det inte bara är begripligt för politiknördar, och ha en dialog med k̶u̶n̶d̶e̶r̶n̶a̶ tittarna. Det är väl ungefär vad jag skulle ta med mig från granskningen av SD:s modell, som inte handlar om att spamma hatpropaganda på nätet.
För såna människor finns (nej, jag tänker inte på mig själv). Men kanske är rädslan för att finansiera sånt för stor i rörelser som är just rörelser, där man tycker saker gemensamt och har en demokratisk processgång, och inte ett erbjudande om karriär och snabba pengar och status, som i SD:s franchiseföretagsliknande verksamhet? Istället står misslyckade mediesatsningar inom arbetarrörelsen som spön i backen. Nånting jag är rädd för är att hård satir från vänster över allt det hemska som händer nu eventuellt skulle kunna stämplas som trollfabrik eller påverkansoperation, även om man till skillnad från SD var ärlig med vem avsändaren är.
Jag säger inte att man behöver ta intryck av fascisterna. Men om man nu ska göra det – om – så kanske man istället för att låta som de som vissa ledande sossar gör – skulle lära sig av just den formen? Ha nånting lättsmält som folk kontinuerligt kan följa och bilda sig om politik och aktuella frågor av. Utan att hänfalla till trollfabriker och pöbelhets.