Och utanför brinner världen
Lite kåseri om när jag försökte ta det chill med att tänka på politik en dag. Det gick sådär.
Jag kände mig oskuldsfull och nästan fylld av en befriande känsla när jag tänkte på att Almedalen dragit mot sitt slut och jag insåg att jag inte hade följt det ett dugg.
Inte för att jag slutat vara intresserad av politik. Utan att det efter säkert 15 år av en högtid som handlar om att titta på hur journalister intervjuar politiker och andra journalister, faktiskt kunde få vara bra för en gångs skull. Mina favoritpolitikpoddar var olyssnade, och skulle så förbli.
Sagt och gjort, kanske skulle jag kunna fixa att ha en dag av vila utan att tänka på politik. Jag gick upp och rakade mig, för tyvärr är ju min skäggväxt sådan att även om jag inte har en sån, så har anlag för Stalinmusche om jag inte håller efter den. Efter ett telefonsamtal med min flickvän, där jag i.o.f.s. råkade nämna nått om kuppförsöket i Bolivia i veckan, och en liten promenad utomhus, blev det att kolla notiserna från Youtube.
Youtube ville som vanligt att jag skulle kolla på SD:s trollfabrik Riks. Men det ville inte jag. Efter en video om en tjeckisk massmördare och en om nyheterna från World of Warcraft, kunde jag ändå inte låta bli att få en liten en nyhetsuppdatering från en av mina främsta källor. Världens förmodligen största vänstertänkare under 50, i alla fall på internet, den NATO-vänlige anarkosyndikalisten och hästkillen Ian “Vaush” Kochinski, meddelar vilken katastrof president Joe Bidens debatt mot Donald Trump blev.
Jaja. Själv gör jag lunchmiddag. Det är varmt ute, och jag försöker göra pocherade ägg (jag tycker nämligen inte om ägg så mycket: utom - av nån anledning - allmänt frånstötande såna). Det går åt helvete. Men det blir ändå linguine med svamp och fetaost. Jösses så gott!
Nöjd med maten ser jag på facebook att en vän till min familj i utlandet har gjort en teaterföreställning. Kul! Den har en disclaimer om att den är safe för folk med klimatångest. Jaha. Vad trevligt.
Själv fokuserar jag snart mera på att hastigt kolla på instagram, ett klipp med en svensk vänsterprofil som provsmakar Paolo Robertos olivolja, som den senare säljer på sin webbshop. Och efter en hel matsked med olja i käften konstaterar att den inte är dålig, men förmodligen inte är värd priset 500 kronor/litern bara för att kunderna vill stödja en högerextrem 🐟 för att “äga feminismen”.
Whatever. Solen skiner och jag är full av gräspollen, det har inte släppt än. Usch! Bara för att man frälst sin ångest från att följa Almedalen kan man inte som politiknörd skippa allt, inser jag.
Senare på kvällen, efter vardagsbestyren är färdiga, kollar jag istället på vänsterkomikern John Oliver. Han berättar om Trumps planer för att införa diktatur genom att missbruka presidentmakten om han blir vald. Och även om en dokusåpa som heter MILF Manor. Den är ungefär som Paradise hotel, fast med en plot twist: tjejerna är killarnas mammor. Nota bene: de ska alltså inte dejta sina egna mammor, mammorna och sönerna ska bo ihop och dejta andra mammor/söner i huset tillsammans.
Jag skänker gamla romerska kejsare som Caligula och Nero en tanke och funderar på om framtidens människor om några tusen år kommer att tänka på vår tid som vi gör om dem?
Oliver berättar även om det stundande brittiska valet och att sisådär åttahundratusen (!) patienter i Storbritannien söker vård för undernäring årligen. I världens sjätte rikaste ekonomi. Tyvärr har de brittiska konservativa i SD:s officiella systerparti Tories problem med att de inte har clownen Boris med sig längre, som folk skulle ha röstat på för att han är så himla tokig och rolig, tills de sover under broarna och steker råttor under öppen eld.
Näe – jag skulle ju försöka undvika politik tänkte jag, den här helgen, för att förhoppningsvis mildra den där klumpen som sitter nånstans i solar plexus och trycker, hela tiden. Kollar snarare senaste avsnittet av Game of Thrones-spinoffen House of the Dragon. Det är faktiskt förvånansvärt rätt välgjord drama med starka karaktärer, åtminstone om man jämför med originalet efter säsong 3, när de började få slut på material från böckerna och började lägga in penisskämt och sånt för att väga upp.
I klimaxet mot slutet är enkeldrottningen arg på en riddare som även är hennes hemlige älskare har föråt henne på nåt sätt (lång historia). Men efter att ha slagits lite med varandra slås de som ett trollslag av en tanke: ”oj just det, vi måste ju knulla också!” och sen tar sagan/såpan slut för den här gången.
Min ADD-hjärna får nån konstig flashback till en sverigedemokratisk politiker (och en av de värsta mobbare jag träffat, det är ju såna de är i.o.f.s, men det får man väl inte säga längre i det här landet?) som jag hade ett snack med för ungefär tio år sedan. Han blev lite förtrolig på fyllan med mig tyckte han och sa ungefär, som jag minns det, ”du måste förstå, att all politik handlar egentligen om kuken”. Och så gjorde han en gest mot sina byxor.
Jag skulle hata att ge en fascist rätt. Men jag vet faktiskt inte om jag hatar verkligheten ännu mer än att ge honom rätt.
Och jag kan aldrig sluta tänka på politik.