Nationaldagen är inte min dag
Om en supergammal muslimsk indisk kejsare och om vad han lärt mig om varför jag inte vill fira nationaldagen.
Har ni hört talas om kejsaren Aurangzeb? Det hade inte jag heller, innan jag lyssnade på ett poddavsnitt om indisk historia med Audrey Truschke, docent i sydasiatisk historia, som kan sanskrit och som skrivit en bok om honom.
Efter att hon skrev den boken var hon inte längre så välkommen i Indien. Aktivister försökte lyncha henne när hon var inbjuden att hålla föredrag. Det fick mig att ägna henne en tanke medan jag försökte följa det senaste indiska valet.
Jag har boken på ljudbok och jag kanske måhända inte förstår sammanhanget så bra som en indier skulle göra, men efter vad jag lyssnat till glorifierar hon inte på nåt sätt Aurangzeb utan har skrivit en ganska torr berättelse (en utan så många reflektioner om känslor och det privata) om hans karriär. Allt det väsentliga kan ni höra i poddavsnittet.
Det som jag studsar på är att det är så lätt att göra om nånting som hände i historien till nåt som ska tala till oss idag, fast vi är så långt ifrån kontexten det hände i. Aurangzeb var en envåldshärskare som införde jizya – en skatt för icke-muslimer som lever i ett muslimskt samhälle som (åtminstone i teorin) ska motsvara det som muslimer betalar i zakat (2,5%) till svaga och behövande. Förmodligen ser inte det praktiska utförandet av det lika vackert ut som det låter, speciellt när man är en överklass av “guds nåde”. Han rev också ner tempel till Ganesha vilket man har all anledning att vara sur över om man är troende hindu.
Men Truschke berättar också att han, trots att han kanske kan anses vara mer åt salafi-hållet jämfört med andra muslimska kejsare i Indien som var sufier, en föregångare försökte t.o.m. introducera en egen religion som var en blanding av islam och hinduismen, så var han en del av en sufi-ordern och bad regelbundet vid gravar. Och skaffade sig en rejäl sån själv, nåt moderna hindunationalisterns idéer om honom som en motsvarighet till IS inte passar in i (IS skulle snarare spränga en sån grav, liksom vännerna i Saudiarabien). Och så hade han gärna hinduer i sin tjänst. De som inte fick vara med var snarare indiska muslimer, för då skulle hans egen minoritet av mongoliska turkisk-iranier som härstammade från erövraren och massmördaren Timur Lenk, ha företräde.
Nu låter jag kanske specialintresserad av indisk historia, men jag kan faktiskt inte alls så mycket om det här. Jag föll ner i det här kaninhålet typ nyss. Det jag mest studsar på och vill poängtera är den om att nån envåldshärskare på 1700-talet på nåt sätt skulle representera mig, om jag vore muslim? Jag kan kanske inte sätta mig in i hur det är att vara indisk muslim – men jag kan möjligen tänka mig, eftersom jag var katolik ett tag i tonåren, att drottning Kristina här i Sverige skulle representera mig och vem jag är som människa?
Det är klart att det gör ont i hjärtat att nån ska riva ner nåt gammalt kulturarv, och kanske för den som är lite intresserad av hinduism och sånt, ett tempel som var tillägnat Ganesha, som väl är den snällaste guden som finns i det hinduiska partenonet. Det kan man få känna ilska över. Men är det verkligen ett muslimskt angrepp på mig som person så här 300 år senare - eller är det en diktator som beter sig som såna tenderar att göra?
Allt det här behovet av att bygga ”vår historia” eller ”vår kultur” på den härskande klassens hobbyer känns ärligt talat väldigt korkat. Det är “vi svenskar” eller “vi kristna” som ska representera en kontinuitet av ett “vi” där ett sånt aldrig har funnits, där över 90% av oss inte haft några rättigheter och existerat på nåder av de 1% för att Gud ville det, eller nåt sånt. På jobbet hade vi en indisk gäst hos oss som berättade ungefär att oppositionen i indien är närmast nyliberal för att allt är blockerat av sekterism. Och man kan ju skratta åt som primitivt, men det är ju ärligt talat inte särskilt stor skillnad mot Sverige, även om vår fascism kanske känns mer “avancerad” än så.
Jag kan som sagt inte bedöma dr. Truschkes verk, men det är ironiskt att hon verkar utsatt för antisemitism. Indiska fascister tror att hon har en agenda att blanda folkgrupper för att hon är judinna, fast hon inte är det. Välkommen in i klubben! Det man kan ta med sig är väl att vi i väst inte lever i en bubbla – skit som vi släpper ut får konsekvenser även på andra sidan jorden. Från Tunisiens president som tror att det är en konspiration som vill fylla Tunisien med svarta, till juntan i Burma som tror att alla val de inte gillar är valfuskade, p.g.a. Donald Trump.
Men fortfarande så är det jag studsar på det här: är olika envåldshärskares och diktatorers historia verkligen min historia? Jag har ju varit intresserad av hinduismen enda sen jag slutade vara kristen (2016-17), även om jag inte gjort så stort väsen av det, nåt jag nyligen skrev om på min instagram. En grej jag och en anhörig var med om när vi var på besök hos Hare Krishna (vars lära eller skola jag inte stödjer, men jag kan väl äta vegetarisk mat med dem ändå) för sådär fyra, fem år sen, var att de hade en stor bild på den indiske hindunationalistledaren och segraren i valet, Narenda Modi, på väggen. Han har bland annat invigt ett gigantiskt tempel över en moske som blev riven av en hindusik mobb en gång.
Blir mitt möte med gud/innan större om en indisk Orban bygger ett jättestort tempel över en gammal moské? Näe. Jag tror faktiskt inte det. Jag tycker väl mest att det är sorgligt i kontrast till den troende hindun Gandhi, om nåt. Det är väl ungefär lika sorgligt som det brukar vara med religiösa ledare: de säger jättefina saker om kärlek och respekt för allt levande, och sen kommer lusten efter makt över andra och att få ha makt och bestämma, och därmed hatet mot de som inte är med. 🙁
Därför firar jag inte heller nationaldagen, även här i Sverige. Självklart ska vi vara stolta över Sverige – om vi gör nåt bra. Men inte bara för att vi ska det – inte ovillkorligt. För det mesta verkar nationalismen idag vara en belastning för demokratin, i alla fall som den definieras av den i våra dagar närmast profetiske historikern och författaren Henrik Arnstad i hans bok på ämnet. Även med en arnstadsk definition av demokrati som en ideologi som syftar till maximal inkludering skulle nationalstaten kunna vara ett bra verktyg för att utjämna maktförhållande, som i koloniserade länder som Katalonien eller Wales. Där vi befinner oss är det dock helt klart ett verktyg för att säkra vissa ekonomiska intressen från ett ovanifrånperspektiv. De fattiga ska inte komma in - men om de ska det, så ska de finnas här som arbetsreserv.
De hinduiska “patrioterna” behöver radera sådär 1500 år av historia där s̶a̶n̶s̶k̶r̶i̶t̶ h̶i̶n̶d̶i̶ persiska varit lingua franca i Indien, bland de skriftlärda, så väl muslimer som hinduer och andra (förr kunde ju inte de flesta skriva, speciellt inte officiella dokument). Så allt man skulle behöva lära sig om Indiens historia genom att lära sig persiska ska inte få finnas längre, det passar inte in i tanken om den mytologiska urtiden där ”den andre” där den andre inte hade kommit och förstört, och allt var bra och ”rent”. Nationalisterna står för en historieförfalskning, inte en stolthet över hur våra förfäder trots allt som hänt faktiskt överlevt och sett till att vi faktiskt lever idag.
Det vi i nordväst möjligen kan ta med oss från frågan är att det inte är en självklarhet att man ska konsumera olika religiösa identiteter så här. Jag tänker på min flickvän som kommer från Argentina – och jag tycker inte nödvändigtvis att det är bättre, men där får man ta hjälp av vänner och anhöriga, för att den stora staten helt enkelt inte finns där. Jag känner ofta att jag skulle må bättre i ett sånt samhälle, som inte var så känslokallt.
Världen ser helt enkelt inte ut som det ideal S-riksdagskvinnan Åsa Eriksson hyllar i sin bok som ”svenskhet”, där man är rädd om nån hälsar på en i hissen eller inte vill vara till besvär med sina känslor. Kanske är det snarare rätt omänskligt som skadar Sverige i den globala konkurrensen, där ”ni” som känner er som ”riktiga” svenskar på grund av det faktiskt är de som behöver ändra på er. Och religiösa identiteter – speciellt i historien – ska nog ses i det ljuset – och kanske även i ljuset av att det finns en eller annan religiös auktoritet som sitter och tjänar pengar på detta. Jag tycker inte att det gör människors behov av det andliga ogiltigt, det är bara som ännu en grej som man kan använda som maktmedel där det slår hårdast. Och som kanske inte självklart varit en individuell sak, i historien.
Det är inte heller fel med kollektiva identiteter. Om de hjälper och ger stöd. Men från min – kanske som alltid i grunden nånstans liberala värdegrund – måste de göra det för att ge att ha ett sånt värde. Kungens verklighet är inte min för att han är ”svensk” som jag. Eller ”kristen”, om det fortfarande vore så.
Vi borde ha kunnat komma längre som mänsklighet än att fortfarande behöva tänka på sånt. Tycker jag.