När Sara Skyttedal hade fel
Skriver om en konferens med numera riksbekanta Sara Skyttedal för ca. 15 år sen när jag fick höra om hur kapitalism leder till demokrati. Problemet är att hon hade helt fel.
Det måste varit sommaren 2010. KDU hade sitt riksmöte (kongress) i Västerås. Den hade inletts med att vi fick titta på ett klipp där Västeråsstyrelsen matade änder till musiken från Bumbibjörnarna.
Flera heta potatisar hade avhandlats, b.la. Marockos “rätt” till Västsahara och en kille som sedermera började jobba i EU-parlamentet, ville att förbundet skulle erkänna Chiang Kai-sheks betydelse för antikommunismen. En representant för israeliska högerpartiet Likud var också på plats, vilket hade gjort typ alla i salen (oavsett kön) tämligen hårda på ett (ärligt talat) ganska obehagligt sätt.
Men den här kvällen stod inte nåt av det i fokus för mig.
Ungdkådisarna i Stockholms grand old lady, Sara Skyttedal, som jag förövrigt kände privat eftersom hon tillhörde samma katolska församling som mig, höll i ideologiutbildning nån gång kring åttatiden. Vi var rätt slutkörda, jag var i alla fall det. Kanske var jag inte mest ute efter ideologisk fördjupning, som var temat. Jag hade nog mer samma känsla som när jag satt på TV under bakfylla, bara för att ha några rörliga bilder att glo på.
Jag minns att Sara pratade om hur kapitalism och demokrati hör ihop. Hon exemplifierade med hur länder som Chile, Sydafrika, Taiwan, Sydkorea och andra blivit demokratier av sig själva, eftersom de redan hade kapitalism. I kommunistiska diktaturer behövde folket gå ut och göra motstånd och aktivt omkullkasta diktaturen, men i kapitalistiska länder gjorde kapitalismen att de naturligt utvecklades till liberala demokratier. I vilken utsträckning de exempel hon tog upp snarare handlade om att USA inte hade anledning att stödja högerdiktaturer längre efter Sovjets fall var så vitt jag minns inte nån fråga som kom upp, men jag hade önskat att jag ställt den idag.
Sara pratade om demokratins inneboende kapitalistiska logik i termer av att demokratin var som en food court, eller en buffé på en restaurang. Om man inte gillar produkten så tar man nån annan.
Och det var ju en bra jämförelse. Träffande faktiskt, för hur folk kanske ser på demokratin. Även jag själv, när jag var tonåring.
Det är bara det att den är helt fel.
Nåt av det intressantaste som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) är volymer från verkstadsklubbar från 1870- eller 1880-talen, som bildades långt innan några av de stora fackliga organisationerna eller vare sig LO eller SAP kom till och så småningom gjorde Sverige till en demokrati. Det handlar om arbetare som sluter sig samman på arbetsplatserna för att ställa krav på sin arbetsgivare som grupp.
Den svenska demokratin byggdes av just sånt. Det är den kampen vi har att tacka för att vi är en demokrati idag.
Om politiska partier fungerar som företag där tjänstepersoner kränger åsiktsprodukter för att kunna betala av sina lån på huset med strandtomt, blir politiken bara som vilken sorts företagande som helst. Då blir det omöjligt att gemensamt formulera vad man vill förändra. Det kan stå i vägen för riktade budskap till olika väljarsegment som känns lönsamma för stunden.
Det blir en ordning där politikerna väljer väljare snarare än tvärtom. Däri ligger motsatsen mellan kapitalismens logik och demokratins. Och svaret på gåtan om hur den svenska demokratin uppstod, och varför Sara Skyttedal helt enkelt hade fel, den där kvällen på sommaren 2010.
Till syvende och sist är man inte med i politiska organisationer för att man tycker om varandra som personer. Den svenska demokratin uppstod för att människor började organisera sig utifrån gemensamma materiella intressen.
Det syftet får inte tappas bort.