Lojalitetskonsulterna AB
Skrivit en liten novell. Var osäker på om den skulle heta ”Samtal med Djävulen” först eller inte (tolka inte bokstavligt, snälla):
- Hon blockade mig.
- Jaha. Det var ju dåligt för affärerna.
Min gamle vän Maxi Lurifaxus suckade trött och fortsatte stirra på sin padda, medan han sippade på sin IPA på andra sidan bordet. Vi hade stämt träff ikväll för att han ville att vi skulle snacka om nån startup eller nånting, men vi hade inte kommit dit än.
- Du kunde ju liksom ha pitchat att hon och du ändå var kompisar på nåt sätt fortfarande, om du ville ta dig vidare i åsiktsbranschen, genom att få det att se ut som om du kan det här med nätverkande och att samla in underrättelser från olika. Det kan vara väldigt lönsamt att kunna killgissa fram olika grejer, med en sån tyngd.
- Ja, fast jag vet inte. Känns mest jobbigt för att det inte blev nåt avslut på nåt som var så centralt i mitt liv när jag var ung vuxen, att jag inte kommer kunna fråga henne vad det egentligen var som hände, då över ett decennium sen. Och sen all jävla ångest, känslorna av att vara övergiven och allt det. Folk undrar ju och vill ställa mig till svars, och jag kan ju mest ge en kvalificerad gissning. Det är ju därför jag håller på med skrivandet och det.
Maxi grimaserade.
- Det stora problemet med dig, Zache, är att du fortfarande blandar in dina privata känslor och övertygelser och sånt i affärer. Det ska man aldrig nånsin göra när det handlar om business. Varenda grej du eller jag gör – varenda åsikt vi har inför andra människor, är en affärstransaktion. Det vi måste göra är att se till att dom går med plus snarare än med minus. Det är det enda som betyder nåt.
Vi var tysta nån sekund innan Maxi tog till orda igen.
- Men, jag måste säga att det var ett jävla bra urvalskriterium om man vill ha lojala medarbetare! Jag skulle också vilja kunna dumpa skitgöra i knäet på tonåringar som är förälskade i mig.
- Ja, och liksom att jag inte känner att jag kunnat berätta för nån vad det var som hände. Det var som om hela livet kretsade kring henne, som att jag uppgick i nån annans personlighet. Massa konstiga grejer som jag bara känner mig dum över, som förnedringslekar på jobbet och sånt. Alla som var så elaka, hon kändes nästan som en sektled...
- Hörru! Sluta vara så jävla blödig. Totalt onödigt, ju. Titta här!
Maxi höll upp sin padda.
- Det här är nya BMW i5 M Sport Act Touring. Helt eldriven och med en control display som är specialbyggd för att spela X-box i bilen eller ladda ner filmer från Netflix istället för att streama under resan. Den har också ett speciellt sportläge som gör att du kan gasa från noll till hundra på under två sekunder medan du kopplar ur växeln.
- Sexig!
- Precis. Om du går hem och pussas med din tjej nu…
- …mmm?
- Kommer du då närmare den här bilen eller inte?
- Inte?
- Då så! Då har vi rett ut det.
Vi blev tysta i nåt ögonblick medan jag funderade på hur vi skulle fortsätta samtalet utan såna här uppläxningar. Jag tog en sipp från min IPA och log lite.
- Jag kunde ju skicka ett manuellt brev ändå, nu om nånting borde vi fira. Första gången jag och hon, Luckan, träffades, förutom allt det där med att hon var så häftig och domderande och sådär, snackade hon skit om de vanligaste företagskunderna – ”bönderna”, som vi brukade säga på Företaget. Hon sa att dom var så korkade som inte förstod värdet av EU och NATO.
Det tog nån sekund innan Maxi harklade sig med ett skratt.
- Vad är framtiden för henne som egenföretagare i åsiktsbranschen, tror du? Nu måste det väl ändå vara guldläge för nån med ett sånt track reckord.
- Hon får inte till det. Det är så himla spretigt. Jag tänker på vad jag fick lära mig som ung när jag jobbade i braschen: att man måste ha ett, max tre, fokusområden och ett tydligt personligt tilltal. I hennes fall är det personliga tilltalet mest gnäll över att kontakt med myndigheter som företagare inte fungerar som hon vill – samma myndigheter som hon själv lobbat för att skära ner, när hon var på Företaget. Det håller liksom inte måttet.
Maxi tittade upp i taket som om han funderade, innan han svarade mig.
- Jag tror att hon borde använda sina styrkor som sin narcis… det här som du har berättat förut med att hon känner sig som en gud och det, och sin värderingsflexibilitet, till att fronta en massiv kontroversiell produktkampanj nånstans i åsiktsbranchen. Gärna riktad till jagsvaga yngre konsumenter som behöver nån jävla morsa i sitt liv eller nåt. Har inte Dumbo AB nån skit som hon kan sälja på folk?
- Mmm… Jag vet inte. Men jag kan se det framför mig: ”Du vill inte ha facket på jobbet, för dom är sossar. Jag vet att du klarar det här själv.”
Ett oblygt leende spred sig över Maxis ansikte medan han nickade åt det jag sagt.
- Nåt lite mer catchy än så kanske? Typ ”Gör som jag: skit i facket, var bara helt jävla awesome.”
- Låter åtminstone bättre än ”ha aldrig ett riktigt jobb - ha en pappa som är diplomat.”
Maxi skrattade. Det gjorde jag också.
Jag funderade ett slag innan jag tog till orda igen.
- Jag måste vara världens sämsta på industrispionage, även om jag läckte en massa. Bland annat till dig. Det var väldigt lite snack om produktutveckling. Mer än hur mycket vi hatade Eriks gäng som förstörde förtroendet för företaget genom tveksamma affärer med Ryssland och sånt.
Maxi nickade instämmande medan han scrollade vidare på sin padda.
- Men det konstiga är att folk tror att man är ”i princip VD” om man gjort ett jobb för ett företag, som om man hade suttit i styrelsen och fattat beslut om företagets policy. Hade nån trott det om det handlat om att sköta McDonalds instagramflöde inne på huvudkontoret? Förstår inte folk hur ett helt vanligt företag fungerar längre?
Jag tog en till klunk av min öl medan Maxi plötsligt såg ovanligt insiktsfull ut.
- Jo, men kunderna har ju ett annat förtroende för branschen. Man vill kunna lita på att kommunikationen känns personlig och autentisk. Annars blir det som med hon den här feministiska Instagramaktivisten som ägnade kvinnodagen åt att försöka sälja på följarna snippkristaller från Afghanistan, här senast.
Jag skrattade.
- Hahaha! Det kanske hade varit Luckan i nån annan tidslinje. Hon ansträngde sig hårt för att övertyga mig om att i princip alla andra tjejer och kvinnor var offer och dumma våp, villebråd, till skillnad från henne. Men jag förstår hur det blev så dumt. Det är lätt att vara antingen förövare eller offer. Det är jobbigare att behöva vara en hel människa.
En nickande Maxi gjorde tummen upp.
- Där har vi en bra oneliner till vår startup! Kom ihåg den.
Snart tog Maxi också en stor klunk av sin öl, innan han spände ögonen i mig.
- Du neggar för mycket, liksom. Zache: du måste se det här som en möjlighet, inte som en begränsning. Du har en USP (unique selling point), en affärskompetens som du nästan är ensam om att kunna erbjuda en uppdragsgivare. Tänk dig en föreläsningsserie över halva Sverige som du kan få kommunerna att betala sjuttiotusen per gång för, som hon med regnbågshåret.
- Meh – det är väl ingen jävel som vill lyssna på en föreläsning med mig, och definitivt inte för den summan? Jag är ju vare sig snygg eller häftig, som hon som du snackar om. Känns som ett mirakel att min flickvän är kär i mig, det är ju aldrig nån som flörtar med mig annars. Dom gånger dom inte snackar om att jag är en jude som har pengar tror vanliga svenssons tror att jag är trans eller gay eller nånting, för att jag är så himla känslig och timid och undergi…
- Nu neggar du igen! Hörru, sluta med det där. Ska vi inte ta och försöka skräddarsy ett paket till en start up, som folk med pengar kan köpa? För fan Zache: du kan ju det här!
- Men vad tänker du att nån ska vilja ha, liksom? Nån snubbe som gnäller om att alla är taskiga? Det funkade nog bättre innan nyliberalismens, och nyfascismens tidevarv. Om man inte är nån italiensk pastakrängare eller nån högerextrem Peterson-gubbe med pipskägg och klippkort hos Svt, åtminstone.
- Jo, jag tänker att vi ska använda precis din USP för att erbjuda en produkt som kan mätta en marknad i tider där folk är rädda och sånt, som ingen tidigare har erbjudit. Du har ju varit kristen när du var tonåring, eller hur?
- Jorå.
- Okej. Du vet Inkvisitionen och det, va, på medeltiden? Jag tänker att vi ska ta det konceptet till 2020-talet, fast på konsultbasis och inom den fria marknadens ramverk. Lojalitetskonsulterna AB, hade jag tänkt att det skulle heta. ”Vi kan hjälpa dig kvalitetssäkra dina medarbetares lojalitet.”
Helt plötsligt spred sig en stark känsla i min kropp, det var som en slags eld tände sig och började brinna i min hjärna och jag blev som förbytt, som på den gamla goda tiden. Nu var jag på banan igen.
- Nej, nej, nej! Nu tänker du på tok för småttigt, Maxi. ”Vilken kollega säljer företagshemligheterna till Ryssland?”. Eller: ”Vilken ’kul typ’ på din företagsfest är ett nationellt säkerhetshot på nätet?”, ”Vem på jobbet planerar chefens undergång ikväll?”
Maxi fick nåt religiöst i blicken och var för en gångs skull tyst och lyssnade, medan jag fortsatte.
- Det är viktigt att vi kan presentera ett begreppspaket med en formel vars verkshöjd är tillräcklig begriplig för våra potentiella uppdragsgivare. Ord som ”avvikande beteendemönster” eller ”företagets integritet” är viktiga. Det fattar ingen egentligen vad det betyder, och det är förstås det som är meningen också.
- Ja, ja! Mycket bra! Och så är det viktigt att uppdragsgivarna vet att vi har kompetensen att leta fram dom som är illojala men sluga.
- Det viktiga är att vi kan komma åt deras sociala medier eller i värsta fall få eller betala nån annan att göra det för oss. Eller att våra uppdragsgivare åtminstone tror det. Eller – ja, kanske framförallt, att medarbetarna tror det och säger upp sig av sig själva, om de har baktankar om chefen. Min tjej blev inte superglad över att hitta nåt gammalt klipp jag lagt upp nånstans där Luckan snackar på en företagskonferens om att medarbetare som är osäkra på om de beter sig lojalt därför antagligen inte gör det. Men det är faktiskt rätt genialiskt som koncept, som maktmedel. Ingen ska känna sig säker, alla ska gå som på äggskal.
”Precis som jag gjorde på den tiden”, höll jag nästan på att säga, innan jag avbröt mig själv. Inom loppet av nån sekund fick jag ett infall av att jag skulle göra en demonstration av hur vår affärsidé skulle kunna se ut för Maxi.
- Vet du vad vi håller på med just nu, Maxi?
- Brainstormar inför riktigt bra affärer?
Maxi såg upphetsad ut. Jag log lite pillemariskt.
- Vi stjäl bra idéer från en stark kvinna och gör dom till våra, sådär som män alltid gör. Ska jag berätta för din chef och dina kompisar att du hatar kvinnor? Varför hatar du kvinnor!?
Sa jag, och tänkte på de gånger Luckan fick utbrott och skrikandes frågade varför jag eller nån annan försökte ”förstöra hennes liv” för att det var fel på typsnittet i nåt dokument eller fula tapeter på väggen eller nåt.
Maxi såg nästan rädd ut ett ögonblick, innan ett leende spred sig över hans läppar, strax efter det spridit sig över mitt.
- Nej, jag går i god på att vi ska ta och credda min gamla mentor, om den här startupen blir bra. Det är hon värd. Hon har verkligen lärt mig allt jag kan, om vår bransch.