Konsten att hantera trauman
Sara Skyttedals anmälan mot näthataren Johan Ingerö får hans högerextrema fans att ifrågasätta trovärdigheten i att anmäla många år senare. Själv kan jag känna att det verkar ganska naturligt.
Det har varit vidrigt att följa olika högerextrema Fakta och Logik™-snubbar som, förutsägbart nog, näthatat loss på Sara Skyttedal, efter att hon vågat anmäla ett övergrepp från valrörelsen 2014. Ibland är det svårt att inte känna sig deprimerad, uppgiven, över ideologiserandet näthatspöbeln gör över att en kvinna vill få ha rätt till sin egen kropp, från mäns kladdande händer och begär. Själva anständigheten, och värdigheten är - som så ofta numera - helt bortblåst, när manspöbelns lag får råda på nätet.
Jag var ju inte där, och det var länge sen jag hade direkt insyn i kådispartiets interna liv. Men för egen del tycker jag att Skyttedals berättelse låter genuin och trovärdig. Om än, förmodligen, rätt typisk för vad kvinnor tvingas uppleva mellan varven, inte minst i högerradikala sammanhang där det är creddigt för män att visa “styrka” och minsann “ta för sig”. Faktiskt talar det hon till slut vågat berätta till mig, på ett väldigt personligt plan.
För egen del är jag inte speciellt förvånad över att berörd person möjligtvis skulle kunna vara en person som kanske ägnar sig åt ett toxiskt beteende mot kvinnor. Det borde räcka på en titt på hans twitter och hans, enligt KD "väldokumenterade externa kommunikativa förmåga" att uppvigla misogyna näthatspöblar, för att dra slutsatsen att mannen bokstavligen pyr av toxisk maskulinitet. Hans umgängeskrets på högerkanten lär inte heller direkt anmärka på sånt “alfasnubbe”-beteende, om man säger så. Snarare lär de uppmuntra det, om nåt.
Men det är egentligen inte det jag vill fokusera på. Nåt jag mer funderar över är den högerextrema konspirationsteorin som handlar om att kvinnor lättvindigt skulle hitta på mäns övergrepp många år senare, som hans fans i den radikala högern torgfört, egentligen enda sen MeToo var en grej. Högerextrema "superrationella" Fakta och Logik™-snubbar och deras kvinnliga pickmes vill gärna göra gällande att det är nån sorts feministisk konspiration. Är det verkligen så? Eller är det kanske ganska naturligt att man som människa är en del av ett sammanhang och har känslor? Att det kan ta lång tid att bearbeta sånt som inte varit okej, och fatta att det handlat om ett övergrepp? Särskilt om det handlar om nån man tyckt om och litat på?
Nåt jag tror kanske kan räknas som ett trauma, eller åtminstone en jobbig erfarenhet, som jag själv haft, handlar om en lärare som höll fast barn som hade slagits, för att man skulle få slå tillbaka, på lågstadiet. Det är tyvärr säkert bara en i raden av övergrepp som vi “dampisar” ofta drabbas av, från svennesamhällets vuxna. Jag minns hur jag väldigt plötsligt kom att tänka på det, utan nån särskild anledning, när jag var 19. Jag blev aldrig utsatt för det själv, däremot blev jag erbjuden att slå nån, och tackade nej. Men det kom plötsligt och som en chock, jag hade aldrig riktigt hanterat/reflekterat över vad fan det var som hände och hur sjukt (och förstås olagligt) det som hände när jag var barn, faktiskt var. Man kan anklaga mina föräldrar för att inte ha skyddat mig från den erfarenheten - men det känns ju lite svårt att göra, när man inte kommer och berättar förens över ett decennium senare?
Jag tror att det fanns en stark känsla av att jag nånstans förstod att det där inte var okej och att jag därför inte borde det berätta för nån, för vem skulle tro mig? Och så ville man ju skydda de vuxna som begick övergrepp också - hur “irrationellt” det än låter. Såna känslor kan kanske internets logiska faktasnubbar absolut få tycka är "irrationella" och ologiska, men de finns där i alla fall. Det är nog även nåt som kan gälla i vuxen ålder, tror jag, speciellt när förövaren kanske på nåt sätt är nån som man bryr sig om.
En i mitt fall ännu mer aktuell grej, som jag hållit på och bearbetat rätt nyligen, är nåt som hände när jag var "ung" (vuxen), eller hur jag nu ska uttrycka det. En anhörig fick faktiskt rätt nyligen ur mig nånting som jag aldrig trodde att jag nånsin skulle våga berätta för nån, som hände i ungefär samma tidsrymd som det Sara berättar om. Rädslan för att det ändå skulle läcka från folk som numera kanske inte vill mig väl, bidrog nog lite.
Det handlar om en person som jag kände en gång i tiden, där allt inte var helt bra. Det blev toxiskt, och jag trodde väl i princip på allt hon sa, egentligen. En del grejer känns helt bisarra och väldigt pinsamma att berätta om så här i efterhand, som att jag på riktigt trodde att hon kunde välja mellan tusen snubbar som drömde om nån som henne. Hon ville att jag skulle snacka om att hon var en “gudinna” inför andra i olika sammanhang. Det kändes pinsamt och inte okej på nåt sätt. Men det är ändå jobbigt, när man nånstans tyckt om nån väldigt mycket.
Det var jobbigt att sätta ord på, på många plan. Bland annat för att hon faktiskt också hjälpt och stöttat mig på en massa sätt. Än idag känner jag mig väldigt obekväm inför att snacka om det (fast man har ju, ärligt talat, lite sig själv att skylla när man umgås i inte-världens-tolerantaste sällskap). Men hon har inte begått några övergrepp mot mig i stil med nåt som ska anmälas till polisen, mer än att jag blev lite trasig på insidan av det där. Kanske har tjejer i heterorelationer en större vana att snacka om sånt som hänt med killar som inte varit bra, än vad vi killar har när det gäller tjejer?
Det där hade en rejält större påverkan på mig än nån djup ideologisk samhällsanalys av nånting egentligen, och är förmodligen ordentligt bidragande till att nån politisk/ideologisk kompass som kan ha funnits när jag var tonåring började snurra rejält och typ slutade fungera. Men det är liksom lite - eller väldigt - svårt att förklara i termer som s.a.s. "vanligt hederligt anständigt folk" skulle kunna ta till sig. Det blir ju också lite av ett problem, när man ska förklara vad det är som egentligen har hänt. Eller när man t.ex. - låt oss säga - skriver en bok som bygger på ens erfarenheter under ungdomens äventyr.
Vad vill jag säga med det här? Jo, att det kanske inte är konstigt att man plötsligt påminns om hemska händelser, eller nåt som egentligen inte var okej alls, många, många år senare. Och att man reagerar kraftigt när man kommer ihåg det. Vad än Fakta och Logik™-snubbar på internet må tycka om det.