Idag transpersoner, imorgon du eller jag
Misstänkliggörandet av transpersoner breder ut sig. Med samma logik som i alla andra fall, där nån ses som avvikande och annorlunda. Det kan vara du eller jag, eller nån vi älskar, en dag.
(ai-genererad bild från nightcafe.studio)
I varje intolerant rörelse eller strömning finns det narrativ som alltid är ungefär det samma, oavsett vilka som för dagen är på tapeten att ta emot majoritetens obehagskänslor över att nåt känns annorlunda och avvikande:
De hotar dina/våra barn.
De tar dina/våra kvinnor ifrån dig.
De lever på bidrag från oss hederliga anständiga, normala människor.
Tänk om du blir av med privilegier du har, för att de tycker att de ska komma här och bestämma?
Tänk om de begår brott mot dig, och samhället skiter i det för att det gullar för mycket med dem?
Det finns en lömsk hemlig agenda från globala (((krafter))) bakom den här rättighetsreformen.
Jag har förvisso anhöriga som är tillsammans med transpersoner. Men jag tror att det jag reagerar mest på är att dagens anti-transrörelse använder sig av samma metoder som vilka intoleranta krafter som helst. Har tidigare skrivit att min främsta analys av SD är att de är en affärsidé som bygger på andrefiering – berättelsen om ”den andre” som inte är som ”vi” utan ett hot mot ”oss” och hotar det som borde få kännas ”naturligt” och ”normalt” enligt vårt ”sunda förnuft”. Det här är förstås inget unikt för dem utan nåt som gäller över hela det fascistoida spektrat – även för “rödbruna” krafter.
Själv har jag aldrig helt passat in i maskulinetsnormen. Jag kan dock lugna oroade över att jag aldrig har övervägt att klippa snoppis för det. Jag vet ju att när folk inte pratar om min eventuella judiskhet så tror de ofta att jag är antingen transa eller gay, för att jag är lite timid och känslig och undergiven på ett sätt som inte känns maskulint. Det hade förstås inte varit fel att vara nåt av det – det tråkiga är snarare den här ständiga andrefieringen av den som är annorlunda än normen, och att det då finns ett behov av att sätta i nåt fack för att göra verkligheten hanterlig för de som tillhör en norm. Världen hade nog varit bättre om även straighta cismän hade fått känna sig svaga och små ibland och inte vara bra på att ha ett känsloregister som typ enbart innefattar att bli arga, utan att det vore nåt konstigt med det.
Läser en stark berättelse från vår fd. socialdemokratiska skolminister på Aftonbladet. Jag reagerar också på att det är så himla starka känslor från folk som inte egentligen berörs. Vad är det som gör dem så här, egentligen? Tycker att det är ett misslyckande i breda vänstersammanhang att folk inte ser intolerans när de har den framför näsan, oavsett vilken grupp det gäller eller vilken ideologi den som ger uttryck för den säger sig ha.
För ärligt talat är det ju ungefär samma metodik och storyline, som jag skrev ovan, nästan oavsett vilken grupp det nu är som står på tur för att pratas ”om” istället för ”med”, och där man ska tänka allt det värsta man kan tänka bara för att nånting känns ovant eller annorlunda. Det kan var jag eller du, eller nån vi älskar som en dag är den som inte passar in och ska stigmatiseras, för att andra ska göra karriär och tjäna pengar och få status.
Nu är jag inte den som kan mest om det här, men det som jag konsekvent fått höra är en av de starkaste skälen för lagändringen från transpersoner som inte bara finns i någras feberdrömmar, är att de i dagsläget behöver anses leva ut sitt kön en lång tid innan hen får byta juridiskt, vilket skapar problem med myndigheter, post, socialt och annat. Jag tycker att det i sig låter som nåt som jag som cis skulle vara villig att "offra" (fast det är rätt oklart vad) för att göra livet lättare för transpersoner. Inte minst just för att det kanske är klokt att separera det juridiska från att operera sig, vilket ju tydligen är nån slags stor skräck i de här människornas värld.
Jag tror att många kommer att ångra att de drogs med i en moralpanik som saknade rimlig grund ganska snart framöver. Om inte så är det väl en skräck över det annorlunda som säkert kommer leda många in i bruna vatten. Jag skiter faktiskt i vilket – det är ju liksom inte deras sköra känslor det här handlar om. Kan man inte se intoleransen när man har den framför näsan borde man allvarligt fundera på om man verkligen tillhör en progressiv rörelse. När vissa tycker att det är lämpligt att skriva på upprop med så väl rödbruna som blåbruna krafter vore det lämpligt om nån i nån sorts ansvarsposition slog näven i bordet och krävde nån sorts funderare på demokratins och människovärdets grund. Det hade åtminstone jag önskat.