Från min bok: Hovnarren
Jag vet inte hur mycket av mitt bokmanus som det till slut kommer bli nåt av. Men idag bjuder jag på ett kapitel från en fest mitt i mörkrets hjärta:
Luckan hade en speciell förmåga att kännas som den roligaste, mest påhittiga, mest omtänksamma och bekräftande människa jag nånsin träffat. När hon var på bra humör så var hon väldigt mycket latjo-lajban lådan, och hon spred verkligen den energin omkring sig också. När hon däremot var sur så var hon riktigt sur och kunde trycka ner andra i skorna. Vid såna tillfällen kunde hon få mig att känna mig som om jag inte var värd nånting längre.
Luckan förlät mig trots allt rätt snabbt efter den där kvällen när jag gjort bort mig med höjdarna. Nästa gång vi träffades, när jag på riktigt var anställd på jobbet, så var hon jätteglad och kramades så att det kändes som om allt var förlåtet.
Nu hade Luckan snöat in på feng shui. 2013 var vattenormens år enligt den kinesiska zodiaken, och hon var i full färd med att designa om övre lunchrummet i vattenelementets tecken för att ge Partiet framgång i valet. Gardinerna hade bytts ut mot nya i blåvita segelmönster, fonduegrytan hade fått ett hölje med ett ankare på och stolarna hade hon själv betalat för att byta ut mot vita plaststolar. Som ärligt talat inte var vidare bekväma men framförallt såg oerhört tråkiga ut.
Tyckte jag nog. Egentligen. Men det var inte som jag sa nåt, eller ens vågade känna att det var nåt som behövde ifrågasättas. Snarare försökte jag vara henne till lags och hinta om att jag som waldorfbarn hade lite ockulta kunskaper om sånt här.
Våra blickar möttes återigen. Hon log mot mig sådär så att jag återigen ville drunkna i min älskade läromästarinnas stora mörka ögon. Och under några sekunder drömde om att bara försvinna bort och kunna sluta existera, i hennes underbara mörka närvaro.
Jag kände en värmande glädje sprida sig inom mig, medan hon gav mig en present. Det var en blåvit skepparemössa.
”Den här ska du ha på dig nu när du är på jobbet. Annars vinner vi inte. Den kommer ge dig tur!”
Luckan berättade en lång och invecklad historia om att hon hade sparat den från en kär bardomsvän från sjöscouterna i Vaxholm och att det var en värdefull gåva som hon ville anförtro till just mig. Jag blev väldigt rörd och tacksam över att få nåt så fint av henne. Men sen kändes det lite märkligt med tanke på att det stod ”Made in China” på mössan och att den var producerad året innan. Nästan som om den nyss var inköpt på en spexaffär.
När de andra killarna på jobbet började skrika och garva åt att jag såg ut som ett mobbat barn och en ”CP-mongohora”, tog det inte lång tid innan jag började smyga med mössan i kavajfickan och ta av den så fort Luckan inte var i närheten. Vilket så klart fortfarande var problem när det var personalmöte och annat där både hon och alla andra var närvarande.
Hampus fick en veritabel utskällning när han kom utan sin mössa till ett möte där vi skulle diskutera vad Informationssekretariatet jobbade på just nu. Det kändes märkligt att stå tyst och lyssna på när Luckan skällde ut honom, som tekniskt sett var min närmaste överordnade, efter noter. Att höra henne skrika om varför han försökte förstöra hennes liv och Partiets framtid genom att inte göra som hon sa, inför alla andra. Jag sa ingenting. De andra kollegorna flinade och skrattade mest, eller såg obekväma ut. Föga anade jag att det här bara var början.
*
Nån vecka senare, just när jag satt på mitt rum och var mitt inne i att skriva en jättebra artikel till Parti-Kollen om vikten av att visa respekt för medmänniskan med andra åsikter i en demokrati, avbröts mitt flow av nån som kom och petade på min axel.
Det var Hampus som ville att jag skulle följa med in till Elias kontor.
"Vi har nånting viktigt som vi skulle vilja snacka med dig om", konstaterade han. Hans nästan kroniskt trötta ögon växlade mellan att kolla ut genom fönstret, mot Riddarholmen, och på mig.
"Vad spännande!" svarade jag. Vad skulle den store Elias Mattsson vilja snacka med lilla mig om som var så viktigt att han tog sig tid för att snacka med mig om det, från sitt arbete för Sverige?
Snart steg vi in hos Elias. Han log och bad mig sätta mig i sammetsstolen vid det lilla glasbordet som pryddes av en vissen brunrosa krukväxt han fått av Luckan i födelsedagspresent, nån månad tidigare. Efter att ha kollat klart på sin skärm, knäckte han en burk Trocadero och gav mig, medan han slog sig ner på andra sidan bordet, bredvid Hampus.
"Tack så mycket."
"Ville du ha en dammsugare också, kanske?"
"Ja, vad gott!"
Elias gick tillbaka till sitt skrivbord och kom tillbaka med en punschrulle från Delicato som jag glatt tog emot och började trycka i mig.
"Det är en äkta svensk tradition, det där! Trocadero med dammsugare."
"Mmm... gott!" sa jag och försökte le. Jag tyckte väl egentligen allra bäst om favvoläsken Pommac, men ändå.
"Så... Som du kanske vet fyller Molly år idag." Molly var Elias flickvän, en tjej som var ett år yngre än jag (18).
"Mmm..." sa jag medan jag tuggade. "Stort grattis till din älskade!"
"Ja, asså, det ska bli lite partaj hemma hos mig, i riksdagslyan. Med maskerad och grejer" sa Elias, medan han tittade läste nåt på sin mobil.
"Jag tror att jag hörde nåt om det. Vad roligt!"
Elias nickade medan Hampus tog till orda.
"Jo. Och det är ju så här, va, att Luckan vill ju klä ut nån, och hålla på med sitt smink och så, när det är maskerad. Hon har snackat om det i flera dagar och varit så glad." Hampus såg osäker och rädd ut, som om han egentligen inte ville vara med på det här.
"Och det kommer ingen av kollegorna nappa på. Jag är ledsen!" sa Elias lugnt, medan han skrev nåt på sin mobil, till sin älskling, tänkte jag.
"Nej, det kommer ingen nappa på. Utom du förstås!" instämde Hampus och sneglade mot Elias konjakslådor uppe på bokhyllan.
Jag skrattade lite till svar. "Vadårå, vill inte du att Luckan ska sminka dig?"
"Hampus har annat för sig i kväll." avbröt Elias och jag anade att Hampus skulle på dagens pressissnack om höghastighetståg i första kammaren.
"Du vill väl inte göra Luckan ledsen?" Hampus ständigt lika trötta ögon såg allvarliga ut och försökte för en gångs skull möta min blick i mer än en kort sekund. Han verkade ha svårt för det där.
"Asså nej. Jag går gärna på fest med Luckan. Nåt roligare kan jag faktiskt inte tänka mig!"
"Då så! Då är det bestämt. Utgå!" sa Elias, som fortfarande skrev på sin mobil.
"Men... Hampus, jag har fortfarande kvar att skriva på min artikel till Kollen."
"Skit i artikeln!" inflikade Hampus. "Det här är mycket viktigare. Du går till Luckan nu och säger att du vill att hon ska fixa dig till festen. Hon kommer att bli supernöjd!"
"Ja, det kommer hon att bli." sa Elias som om han lyssnade med ett halvt öra.
Jag tackade för den här möjligheten medan jag svepte min troca och begav mig av för att knacka på hos Luckan.
*
"Kom in!"
"Hej."
Till min förvåning satt Luckan och stretchade med blyerts på nåt papper snarare än tog hand om Kollen. Jag hade inte sett henne sen i morse, så jag hade antagit att hon jobbade intensivt.
"Hej på dig, hörru!"
Luckan såg helt förtrollande ut i sin dräkt för dagen. Hon hade långa mörka läderhandskar med snören nästan upp till armbågarna som matchade färgen på hennes stövlar, som in tur dekorerades med snitsigt handskurna vågiga mönster. En havsblå kortärmad sammetskavaj med snörning dolde nätt och jämt den vita spetsen som tittade ut längs hennes armar och ben, och längs låren hade hon ett par rutiga blågröna stumpbyxor. Ansiktet var snudd på kritvitt förutom läpparna, eyelinern och två nästan pedantiskt jämna ovala röda cirklar mitt på kinderna. Kinderna och läpparna matchade de ljusröda ädelstenarna som hängde från hennes ögon. Jag funderade en smula över om de var äkta eller inte - men ätten Sponheim var väl inte att tvivla på, så det måste väl ha varit äkta rubiner, kvällen till ära?
"Men gud vad..." började jag medan jag stannade upp under nån sekund "…vad du har ansträngt dig för i kväll."
"Tack, raringen!"
Så fort Luckan spände ögonen i mig var jag förlorad igen. Jag kände mig oerhört pinsam, som en fnittrig liten pojke som försökte göra sitt bästa med att hålla sig själv i schack och inte bli alldeles för pinsam, när jag tittade på henne. Plötsligt insåg jag att jag inte var här för att glutta på henne utan ju hade ett viktigt uppdrag.
"Du. Det är ju fest ikväll... och jag undrade... skulle du kunna hjälpa mig med att klä ut mig och så, kanske?!"
"Såklart jag kan!" Luckan sken upp. "Jag har tagit med mig en hel väska med roliga grejer just till idag. Vad vill du bli?"
Funderade lite. "Hemma har jag en spökpiratsdräkt från plugget nere i Göteborg, som jag brukar använda på halloween. Kanske ska göra nåt på det temat?"
Luckan såg skeptisk ut medan jag satte mig i stolen framför henne. "Näe. Passar inte dig alls." svarade Luckan. "Du är ju som ett gulle litet kristet offerlamm som är snäll och skojsig. Du ska visa det även nu i kväll tycker jag."
"All right!" svarade jag, även om jag egentligen kände mig snudd på sårad av det hon sa, för det fick mig att tänka på "snäll kille", vilket för egen del mest kändes som en omskrivning av typ "obehaglig snubbe som låtsas vara trevlig".
"Men vad ska jag vara som visar att jag är en rolig snällis? En clown, kanske?"
"Nej!" invände Luckan bestämt. "Jag tycker att clowner är jätteläskiga!"
"Okej?"
"Tycker i såna fall bättre om en sån där... en... vad heter det? En narr."
"En gycklare menar du?" undrade jag, men Luckan protesterade. Narr hette det. Punkt slut.
"Jo. Jag kan vara en narr. Absolut! Partiets alldeles egen hovnarr, till ditt nöjes tjänst." sa jag och bugade och sträckte ut armarna lite på skoj.
Luckan log. Hon öppnade sin stora svarta väska och tog en titt. "Jag har en massa skojsiga kläder här, ska du veta." Hon funderade. "Men inget som riktigt helt kan göra dig till en narr."
Efter ett tag satte sig Luckan vid sin jobbdator och gick in på Butterick's - en spexaffär i centrala Stockholm - och sökte lite. Efter nån halvminut verkade hon ha hittat vad hon sökte efter.
"Gå till Butterick's och köp en narrhatt, du."
Luckan visade mig en sån hatt på sin skärm. Det var en skrikig rutig historia med dinglande bjällror. Som det förvisso stod ”gycklarhatt” på, men jag orkade inte bry mig om det.
"Okej. Ska se vad jag kan ordna. Eller har råd med."
"Äsch då! Ta mitt kort. När du ändå är på G får du gärna springa in på Ica eller nåt och köpa ett gäng pappersmuggar, som kommer att behövas sen på festen. Har du med dig en present, förresten?"
"Jag visste faktiskt inte att jag skulle komma förrns idag. Så, nja, inte än."
"Gå och köp en chokladask också. Går alltid hem. Skattebetalarna bjuder!"
"Det är borgerligt!"
Luckan skrattade och gav mig sitt kort. Hon berättade sin kod för mig, som jag skrev upp på mobilen.
*
Det var med skräckblandad förtjusning jag sprang runt med Luckans kort och - tänkte jag - familjen Sponheims förmögenhet ett knapptryck bort. Eller inte. Det var säkert "bara" Luckans lön på sådär femtio tusen i månaden för att ta hand om Kollen. Men tanken kändes svindlade, att jag sprang runt på stan med så mycket pengar som jag fantiserade om att det fanns på hennes kort. Det hade jag aldrig gjort förut. Skulle jag, teoretiskt asså, hinna köpa en biljett till New York och hyra en svit på Waldorf Estoria, innan Luckan kom på mig och spärrade kortet?
Men jag gjorde förstås inget sånt. Älskade Luckan skulle jag ju aldrig vilja förskingra för. Nej, jag gick till Butterick's och köpte en gycklarhatt med bjällror i skrikiga grälla färger och pappersmuggar som planerat. Plus en chokladask från Lindt. Sen gick jag tillbaka till jobbet.
Luckan såg nöjd ut när hon såg min hatt för kvällen. Sen sa hon att jag skulle ta av mig kläderna. Det gjorde jag så gärna, men fillingarna fick vara på. Hon hade valt ut ett par ljusblåa långstrumpor till mig, och en röd lång särk som matchade mössans blåa och röda färger, och så en blå väst över den. Våra nyanser av blått och rött matchade nästan varandra.
Sen var det dags för håret och sminket. Jag fick återigen sätta mig ner, och iddes inte protestera när hon började hon rufsa i mitt hår så att jag förmodligen såg ut som nån ungdomsrevolt från 80-talet, trots att jag fruktade alla tovor jag skulle få i mitt hår av den behandlingen. Sen sprejade hon lite färg, nåt mellanting mellan brunt och rött.
Efter det smetade hon rikligt med nåt vitt smink i mitt ansikte, följt av nåt rött puder, så att jag fick cirklar om kinderna som påminde om hennes. Hon studerade mig intensivt och sa sen att hon egentligen hade tänkt sig ett svart läppstift också, men det skulle vi nog skippa. Eyeliner skulle jag däremot ha, utan tvekan.
"Alla blir vi snyggare med eyeliner, det visste hippiesarna redan på 60-talet!" sa jag uppskattande medan höll hon på.
"Vad ska du heta ikväll då?" frågade Luckan. "Min karaktär heter Grevinnan av Monte Svea. Världens roligaste grevinna, det är jag!"
"Haha! Hmm... jag vet inte? Vad heter en narr?"
"Zachelina, kan du heta! Tjej-Zache som är en narr. Det är ju skojsigt i sig. Du kan få vara Grevinnans fru."
"Va' nationalfeministiskt tänkt!" skrattade jag, hänvisning till hennes uttalade ideologi. "Men då är jag väl också en grevinna, om jag är gift med dig?"
"Näe, för att det är att jag har gift mig med min narr som är skämtet. Hihi! Grevinnan och narren istället för Grevinnan och betjänten!"
Jag skrattade med, men Luckan bad mig hålla mig stilla så att hon kunde sminka mig ordentligt.
När hon kände att hon var klar bad Luckan bad mig kolla i spegeln mellan hennes bokhylla och fönstret.
"Nå, vad du tycker du?"
Jag kollade och tänkte att jag såg ut som en glamrockande clown som även extraknäckte lite som mimare på en teaterscen. Gud vad översminkad jag tyckte att jag var. Men Luckan hade ju alltid rätt.
"Jag ser... ehh... känner knappt igen mig. Vilket otroligt jobb du gjort!"
"Hurra!" sa Luckan och höll mina händer som om hon ville dansa lite.
"Du kanske borde bli grafiker här istället för... Otto är det väl, va?"
"Nej det har jag inte tid med, gudbevars! Men jag vet att mitt sinne för form och färg är nåt utöver det vanliga. Det är ren matematik egentligen, förstår du, perfekt för en mattehjärna som min. Jag har ju ändå 150 IQ."
"Ja, absolut, jag förstår verkligen att du har det. Du är ju verkligen precis som en grekisk gudinna, som alla säger. Vi liberaler i Partiet skulle aldrig klara oss utan din varma omsorg. Du är som solen på himlen för partivänstern. Det gör så ont att se dig i ögonen, för det känns som att titta rakt in i solen. Din blick värmer mig mer än solens ljus." Jag log storögt och kunde inte få nog av att Luckan ville pyssla om mig.
"Mmm...” Luckan log finurligt mot mig. “Ja, det är ju klart att alla som är vettiga lyssnar på mig. Om dom inte är helt dumma i skallen förstås.”
Jag nickade medan Luckan fnittrade överlägset. Sen kollade hon på klockan och tänkte till.
“Nu är det snart dags att gå iväg till festen. Kan du ta hand om förfriskningarna, tror du?"
"Såklart jag kan!"
"Okej, vad bra! Vi ska ha en liten fiskdamm för vuxna, om du förstår. Det är som... äsch... Du kommer fatta när vi kommer dit!"
*
Snart var vi på plats i riksdagslyan hos Elias, där Molly verkade bo på heltid. Jag tackade för att jag fick komma och försökte ge henne min present, men hon hälsade att jag skulle ställa den på ett speciellt bord så att hon kunde få alla samtidigt och se vem som var mest generös.
Sen visade Luckan vad hon menade med "fiskdamm". Vid ingången till ett rum som verkade fungera som en garderob, precis intill toaletten, hade hon hängt upp ett snöre med ett rosa skynke.
På den stod det "Godislandet" med stora gröna bokstäver. Innanför stod det två långbänkar med fem vinlådor, flera backar med hel del olika ölsorter (mest lager, bland annat högste ledarens favorit - gyllene Spendrups), alkoläsk, cider och några spritsorter som baileys, whisky, vodka, gin och konjak. Det var av den här anledningen vi hade köpt pappmuggar, för att folk skulle få komma hit och "fiska" upp överraskningsdrickor med ett metspö med en liten tunna på. Det här hade tydligen blivit nån partitradition, efter nån episk fest hemma hos den där fylltratten till pressekreterare, Tobbe Delin.
Efter att ha spanat in allt som bjöds för kvällen gick jag ut därifrån och gick in till vardagsrummet. Luckan satt och plinkade på en ukulele som hon hade med sig - jag var inte säker på om det var en del av utklädnaden eller om hon på riktigt kunde spela. Luckan visade mig en liten grej som hon planerade som happening på festen. Hon skrev nånting i ett hjärta på en lapp och stoppade den i en liten låda, som nästan påminde om en spargris.
"Pandoras ask! Det här är ett litet trick jag lärt mig för att lätta upp stämningen när det är fest."
"Vad är det?" frågade jag, konfunderat.
"Det är en liten rolig lek. Man skriver nånting gulle när man har tagit sig några smuttisar och stoppar det i en låda. Så får jag stå och läsa upp allting inför Molly sen. Så får vi se vad folk skriver för påhittigt och lurigt när dom tror att ingen får veta vem det är som skriver. Brukar alltid poppa till stämningen när folk börjar bli trötta och tänker att festen är slut!"
"Smart!" sa jag och nickade.
Efter det jobbade vi med att få fint, jag städade mest, och flyttade lite bord och stolar. Luckan och Molly verkade ha lite olika idéer om vad som skulle stå var, och jag försökte göra båda nöjda, så gott det gick. Snart började folk rulla in, oregelbundet. Innan jag satte mig i fiskdammen hann jag se att Partiets säkerhetsman Ragnar Stenbock, till Luckans bestörtning, kommit utklädd som clown, om än med gröna hängselbyxor och sin vanliga gubbkeps.
Det blev ett himla sjå med alla som ville bli på lyset, och jag gjorde mitt bästa för att tänka ut bra mixtrar som skulle smaka gott, men jag blev stressad när jag hörde hur det klagades i kön över att det tog tid. Snart kom tack och lov Jerry från kommunikationsavdelningen och hjälpte till, och det var tacksamt, för han verkade mest hälla upp öl och sprita med nåt random utan nån större eftertanke.
Efter att ha bemannat fiskdammen i nån timme och låtit folk fiska upp lattemuggar med häxblandat krök, tittade Luckan fram bakom fiskdammen.
"Lilla Zachelina? Hoho! Du ska få vara med nu. Nån annan kan ta över din roll!"
Jerry försökte kväva ett skratt över Luckans sätt att tilltala mig. Jag stack ut ansiktet och nickade mot Luckan men väntade solidariskt innan Jerrys kollega, den gladlynte glasögonprydde 25-årige IT-killen James Poole, från Västerås, hann komma och ta min plats.
När jag kom ut till festrummet var Luckan eld och lågor över att visa upp sin kreation - alltså mig.
"Allihopa, ni har väl träffat min fru va? Säg hej till narren Zachelina!"
"Hallå där! Det är jag som är Partiets nya hovnarr! Jobbar med stand up." sa jag med ett misslyckat brustet försök till att imitera en tjejröst.
Flera kollade på mig och nickade. Några, däribland Ragnar Stenbock, vände bort ansiktet och gav ifrån sig ett dämpat skratt. Det kändes lite pinsamt, som om flera tyckte att kejsarinnan var naken, men inte vågade säga nåt.
Elias Mattsson gav i och för sig också ifrån sig ett skratt men nickade och gjorde sin vanliga tumme upp, innan han återgick till att hålla låda om sig själv. Molly komplimenterade mig med att jag såg fin ut ikväll, och jag svarade förstås att allt var Luckans förtjänst.
Precis där jag skulle sitta stod det en traditionell rumänsk plommonpaj, som Luckan hade bakat. Ingen verkade sugen på den, så jag tog en stor bit, till hennes förtjusning.
När jag stoppade en pajbit i munnen ångrade jag tyvärr vad jag hade gjort. Den påminde rätt mycket om mina erfarenheter av tysk matlagning: alldeles för mycket mjöl och sirap i precis allting. Det smakade mycket mer sirap än plommon. Men för Luckans skull gav jag ifrån mig ett ljudligt "mmm!" och tog några bitar till innan jag halsade min dricka för att klara av det här.
"Vad roligt att du tycker om den! Ska jag säga till mamsen. Det är hennes recept."
Jag kände hur jag blev orolig över att ingen annan skulle vilja ta av pajen och att Luckan skulle bli ledsen för det. Så till slut, efter ett antal vändor fram och tillbaka till fiskdammen och till toan, hade jag nästan satt i mig halva pajen. Jag kunde mest tänka på att jag mådde illa, och kunde nog inte vara nån jättebra samtalspartner. Det var tur att jag hade Elias till bords, för han var i full färd med att berätta om sina planer på att publicera en antologi med texter av honom själv från hans gamla blogg, som en vägledning i den socialkonservativa ideologin. Jag skojade och sa att vi kunde kalla den "Elias lilla blåa". Han skrattade och gjorde tummen upp, igen.
Diskussionerna kring bordet kretsade annars - som ofta i partisammanhang - inte så mycket om politik, utan mer om hur det gick i Idol, i Allsvenskan, i tv-serier som Game of Thrones och ibland om World of Warcraft, om man tillhörde generationen som förstod sig på det.
Till slut gjorde Luckan, som suttit snett mitt emot mig, tecken till mig att hon ville att jag skulle följa med ut till balkongen för en cigg. "Skönt" tänkte jag, och bad en tyst bön till Gud om att andra förhoppningsvis skulle äta upp pajen medan jag var borta.
Vi gick ut och jag stängde dörren så att vi inte skulle röka in på de andra. Den här gången måste hon ha tänkt på mig lite extra, eftersom hon sträckte fram ett oöppnat paket gula Camels, min favorit.
"Tack." sa jag medan hon tände sin mentol, och öppnade den för att ta en cigg.
"Du kan ta hela paketet." svarade hon.
"Men gud... Jag kan betala tillbaka?" sa jag chockat.
"Nä! Jag tänkte ju att du också behövde ha, ju." sa hon medan jag tacksamt stoppade paketet i fickan och kände mina tankar pendla mellan att det här å ena sidan säkert betydde att Luckan verkligen tyckte om mig, å andra sidan att det skulle vara dumt av mig att börja röka istället för att snusa. Förutom att det var klart sexigare att röka, så klart.
Efter att vi tänt våra cigg och andats in den friska luften av nikotin och tjära, tog hon till orda igen:
"Jo - du vet väl vem Sam Dabrowski är. Budgetchefen?"
Jodå, det gjorde jag. Jag kollade in mot Sam som satt och skrattade högt med den högerextreme och notoriskt muslimhatande festprissen, riksdagsmannen Klas Eklund, i ett mindre bord längs hörnet bakom en stor affisch från Apornas Planet.
"Han är en sån där fascist, va? Såg honom på konferensen med ungpartisterna, de äckliga identitärerna."
"Ja, han är bra kompis med Kackelpannan. Men han är också en förbannad mobbare!"
"Okej? Usch då! Hur mobbas han?" viskade jag tillbaka.
Luckan såg ledsen och förbannad ut. "Nån har tagit min kakburk, den med alla vaniljdrömmarna! Helt plötsligt var den bara försvunnen... Nån hade varit och rotat genom mina grejer. Jag bara vet att det var han som gjorde det!"
"Vet du?"
"Ja, det är klart att det var Sam som gjorde det, den lille rumpnissen! Han säger alltid att jag ser ut som en padda som inte borde äta fler kakor. Att jag äter cheeseburgare hela tiden, fast att jag aldrig gör det, för jag är ju veggis som du. En gång så kallade han mig för den feta suggan innan jag skulle tala på ett medlemsmöte, så jag kom alldeles av mig."
Avstod från att säga nåt om att jag inte tyckte att Luckan såg tjock ut, efter att ha kommit på att jag jobbade för Partiet nu och måste ge ett mer resolut, moget intryck.
"Ska möblera om fascistens äckliga ansikte! Lovar!"
Jag blev orolig för att jag snackat för högt, men ingen där inne verkade ta notis om det jag sagt.
"Nej, det ska du inte. Då får du inte jobba här mer. Dessutom kan han att göra en blöt fläck av dig."
Luckan tog sig en klunk till ur sin lattemugg innan hon tillade: "Vi ska hämnas, absolut. Men på ett smart sätt. Lita på mig, raringen!"
Sen lärde hon mig sjunga en kort melodi. Luckan hade en hel Spotifylista full med barnlåtar som hon brukade spela medan hon jobbade på kansliet. Det var nåt av en hobby hon hade, vid sidan av sin förkärlek från diverse skränig grunge från 90-talet, och jag antog att det här var nån av hennes favoriter.
"Den här retar gallfeber på Sam!" konstaterade Luckan, och berättade en liten anekdot om att hon drivit honom till vansinne genom att sjunga den om och om igen på en konferens på nån färja för nåt år sen. "Han blir helt tokig - haha! Snart ska du få se!"
Vi gick in igen. Jag satte mig och drog en lättnads suck när jag såg att fler faktiskt varit och tagit av pajen, som nästan var slut. Luckan gick och hämtade sin ukulele, som hon hade lämnat på hyllan ute i hallen, innan hon tog en sked och dunkade i en tallrik.
"Hallå allesammans, alla glada flickor och pojkor som har så roligt här i kväll!"
Jag ställde mig upp och gjorde mig redo, medan hon fortsatte: "Nu ska världens roligaste grevinna bjuda på ett litet uppträdande här, tillsammans med sin fru, narren Zachelina!"
Luckan tog sig ton och jag låtsades som om jag som gammal gitarrspelare inte tyckte att såna där bäbisgitarrer i allmänhet lät för jävliga.
Tre små glada katter
Skuttar i ett träd
En heter Bubbelplums
En annan Dunderduns
En tredje Honungsmums
Och gulle gulle gulle gulle dig
Tjohej!
Tre små glada katter
Skuttar i ett träd…
Efter att ha upprepat melodin lyfte vi händerna över huvudet och skrek "tjohej!". Mycket riktigt hade Sam gått ut ur rummet med en irriterad min. Vi mottog applåder medan Klasse Eklund ropade till honom och sa nåt rätt högljutt om att de bara skulle stanna ett tag till, och att krogen Riche på Stureplan ju väntade sen.
Snart satt jag i fiskdammen igen, och serverade mystiska drinkar med James Poole. Vid det här laget började jag själv bli så full att jag blandade spriten helt utan eftertanke (som öl och vin och kaffelikör tillsammans), och det blev nog inte bättre av att vi satt och tog för oss av ölbackarna med Spendrups samtidigt.
Vi hörde hur det hurrades ute i festrummet. Molly verkade öppna presenter. Jag hoppas att hon uppskattade min... eller, tja, Luckans present genom mig. James nämnde att Luckan jobbade med att starta ett HBT-förbund för Partiet, Partiet HBT, och undrade om jag visste nåt om det.
Det gjorde jag inte. Men jag tog notis om att jag skulle anstränga mig för att låta HBT-vänlig när jag snackade med Luckan framöver. Jag visste ju hon var bi, i och för sig, så det hade jag redan försökt göra när sånt kom på tal.
"Stämmer det att du är katolik, förresten?" frågade James efter att ha knäckt ännu en Spendrups.
"Yes. Jag konverterade när jag var fjorton bast. Det är inte alls så svårt som folk tror..." hann jag säga, innan jag anade att James inte tillhörde den sortens högermänniskor som var intresserade av att konvertera själv för att slippa ”PK-fasonerna” i Svenska kyrkan, utan snarare såg ut som om han var skeptisk till mig på grund av det.
"Men asså, jag är ingen knasig religiös fanatiker som tror på några knepigheter eller så, o nej! Vi är ju här för att leverera en politisk produkt som folk vill ha, och det ska inte bli ett problem, lovar jag. Det här med Partiet HBT är jag helt cool med. Det är ju liksom en del av min religion att man ska göra det som chefen säger. All makt kommer ifrån Gud, det säger katolska kyrkan. Man får berätta att man tycker att ens föräldrar eller chefer har fel, men man måste ändå lyda dom i alla fall, eftersom deras makt kommer från Gud."
James såg fortfarande inte vidare glad ut. Jag såg på hans ögon att ölen börjat få det att snurra till rejält där inne.
"När pappa jobbade i Belfast på 80-talet så sov han med en pistol under huvudkudden för att försvara sig från katoliker."
Det sorgliga med att träffa likasinnade från olika länder och bakgrunder var att det ibland liksom var varandra man hade problem med. Det var inte kul att höra James berätta om sin pappas erfarenheter av katoliker. Men jag försökte snabbt fördöma IRA som hemska kommunister och styra in samtalsämnet på nåt trevligare med hans farsas bakgrund. James pappa hade “flyttat” (inte "invandrat", han kom ju hit från ett riktigt land gudbevars!) till Sverige från England och gift sig med en svenska, i James hemstad Västerås.
Vi snackade vidare om trevligare grejer som rörde hans farsas hemland, som författaren C. S. Lewis och Narniaböckerna, tills en lullig Luckan drog bort skynket på fiskdammen och påkallade vår uppmärksamhet.
"Hörrni, det är snart dags för en stor grej därinne. Alla ska vara med! Men först så behöver jag ta ett litet snack med dig, raringen!", sa Luckan och petade på mig.
Det hade jag ingenting emot. Luckan - halvt vinglande och påtagligt på lyset - tågade in i köket med mig.
"Du kommer väl och bär min väska med alla kläderna till stationen sen? Den är så tung, och det är bäst att den kommer med nu, så att Pumpan kan köra den i bilen från stationen i Sigtuna."
"Klart jag gör!" sa jag och log, även om jag egentligen undrade varför hon inte bara kunde beställa sin Mohammed på Uber för det ändamålet. Han kanske inte jobbade så här sent?
Pumpan var Luckans fästman, som hon så gott som alltid verkade osugen på att snacka om, förmodligen eftersom han inte ens var Partist, gissade jag.
"Vi ska ju bara till Centralstationen, är ju inte nån lång väg. Dessutom får du träffa Herr Nilsson om du gör det!"
"Jaha? Är din kisse ute och åker tåg?"
"Herr Nilsson har varit på lite kattdagis och träffat alla dom andra gulliga djuren på gården hos Jossan, medans matte och husse har jobbat och varit tråkiga." Luckan syftade på en av sina bästisar i Partiet, ombudsmannen Josephine Svärd, som hade en bondgård med sin man utanför Jönköping.
"Och Pumpan - han har varit på sjukvårdarkonferens i Köpenhamn. Men nu kommer båda mina älsklingspojkar hem!"
"Vad gulligt." svarade jag.
I några sekunder tänkte jag på hur lite jag tyckte om högste ledaren och alla bönderna som stödde min arbetsgivare. Det var ju Luckan som var den viktiga för mig. Kanske var jag mer på lyset än jag borde varit, men i nåt ögonblick ville jag bara gå ner på knä och tacka henne för mitt jobb och berätta att jag inte brydde mig om nån i Partiet utom henne. Att jag ville att hon skulle vara vår ledare istället för den där mystiske asperger-casinosnubben som aldrig var på jobbet. Skulle hon tycka att jag var roligare än Pumpan då?
Fast jag förblev orörlig och obeslutsam innan hon hann ta till orda.
"Men du..."
Luckan öppnade kylen och tog ut en sprayflaska med vispgrädde som stod i dörrfacket och vandrade ut i hallen. Jag följde med.
"Lilla Zöt! Visst är vi på mer bushumör i kväll, va? Ta den här." sa hon och räckte mig flaskan med spraygrädde. Hon kastade ett par blickar mot Sams spetsiga svarta cowboyboots, som såg välpolerade ut för kvällen. Det tog några sekunder innan jag fattade vad hon ville att jag skulle göra.
Jag nickade försiktigt.
"Men det här har jag aldrig sett. Okej?"
"Självklart inte!" svarade jag med ett busigt leende.
Luckan såg mig i ögonen och blinkade och gick ut i vardagsrummet igen. Jag kände mig stressad medan jag sprayade några kluttar grädde i bootsen, innan jag ställde tillbaka flaskan i kylen illa kvickt.
Helt i onödan. Luckan hade valt ett helt perfekt tillfälle för att busa. Nu skulle alla göra lappar och stoppa i Pandoras ask, som Luckan ville.
När jag kom in igen i festrummet såg det ut som om Sam vägrade vara med, utan bara satt med sin dricka och såg sur ut, medan till och med bordsgrannen Klasse faktiskt var i färd med att skriva nåt.
Jag satte mig också ner och tog en lapp, efter att ha hejat på Hampus, som hade anslutit sig till sällskapet och såg lika moloken och deppig ut som vanligt. Passade på att busa lite med Luckan genom att skriva nåt som skulle bli pinigt att läsa för henne, inför alla.
Så småningom var det dags för Luckan att läsa vad som stod på lapparna. Flera på festen hade skrivit rätt pantade grejer i stil med "Fin lägenhet." och "Det är bra att du använder Colgate som man inte får munblåsor av." Men min lapp stack ändå ut rejält:
"Finaste Molly. I natt blir det åka av. Dina behag är som svalor som häckar och sjunger för mig!"
Rummet fylldes av glada skratt och tillrop. Molly blinkade glatt och pekade på Elias som nickade. Men sen vände han sig om med en misstänksam min mot resten av sällskapet.
Sen presenterade Luckan sin present till Molly. Den var att hon skulle sjunga Céline Dion för henne. Och spela ukulele. Det lät ärligt talat inget vidare. Det verkade som om Sam och Klasse snackade med varandra och bestämde sig för att smita ut och dra iväg till Stureplan och jaga fjortisar på Riche.
Efter att jag applåderat och högt utbrustit nåt om att Luckan var en helt "otrolig" artist vars framträdande i kväll vi alla säkert sent skulle glömma, inför alla, hördes nån slags urtida reptilvrål utifrån hallen. Plötsligt stod en påklädd Sam i dörren till festrummet och skrek.
"Vem fan är det som har varit och runkat i mina skor!? Vem var det? Vem? Du... du ska fan tvätta mina skor - dom kostade så jävla mycket att du ska få sälja stjärt bakom Willys i hundra år för att ersätta mig!"
En kuslig tryckt stämning bredde ut sig i rummet innan Elias bestämde sig för att ta ner det hela på en mer hanterbar nivå.
"Det var jag! Jag kunde inte hålla mig!"
Alla skrattade medan Elias och Molly log mot varandra. Sam gav oss bara en bister min och vandrade ut. Ytterdörren slog igen med en smäll.
Jag vände mig mot Luckan och Elias. "Vad håller Sam på med? Fan, är han hög eller?"
Luckan fnittrade medan Hampus svarade. "Han är sådär ibland, speciellt när han satt sig att dricka. Ring eller messa mig om han håller på och beter sig och du inte har mig i närheten. Han får absolut inte hålla på så här, även om han är packad."
Elias tog en klunk från sin mysteriedricka. "Fan, det här gjorde du bra!" Jag undrade om det var den med öl och vin blandat som han mumsade på, av skuggan att döma hade han en ganska välfylld mugg. "I alla fall: Sam gör sitt jobb med budgeten och han gör det bra, men han är inte en särskilt trevlig prick att ha att göra med. Han ska fortsätta göra sitt jobb, men han ska inte hålla på och bete sig mot oss kollegor i Partiet - för då får han med mig att göra också!"
Jag nickade och andades ut över att det kändes som att faran var över. Efter en stund gick jag ut för att ta mig nåt mer att dricka. Där hade nån tagit bort fiskdammen så att det bara var att ta för sig av det som bjöds.
Jag satte upp fiskdammen igen, och tänkte att jag fortfarande kunde vara nån till lags, som ville komma och få en mysteriedricka.
Sen ville jag plötsligt bara sova.
*
Jag vaknade bakom fiskdammen och visste inte riktigt var jag var. Det tog säkert nån minut innan jag insåg att jag var kvar i hallen i Elias riksdagslya och att skynket till fiskdammen fortfarande satt uppe. Jag såg dock att rätt många av flaskorna och ölen var borta, som om nån eller några ändå varit där och tagit för sig medan jag låg och sov.
Jag klev ut ur fiskdammen och försökte lokalisera min mobil och min plånbok i västen. Plötsligt såg jag Elias stå där i bara kallingar.
"Förlåt." sa jag nervöst.
"Gomorron Zeke! Jag har nog noterat att du sussat gott ikväll. Blev det mycket igår, eller?"
"Jodå, det blev en del." Jag låtsades inte om att Elias inte hade lärt sig mitt namn.
"Aha. Ja, då kanske du behöver en liten kur?" Elias log och såg inte särskilt brydd ut över situationen.
Kände mig förvånad och omtumlad. "Visst... absolut?"
"Vänta här!"
Elias kom tillbaka från sovrummet iförd en sammetsröd morgonrock som mest fick honom att se ut som nån porrknutte med begynnande fettlever. Vi gick till köket och till Nescafémaskinen, som Molly fått i födelsedagspresent av honom.
Elias visade mig en ampull med en röd ring kring etiketten.
"Det är en sån här du ska ha, om du har en sån här maskin. Be om att bara få såna. Dom säljer egentligen inte dom separat, men be om det i alla fall, så får du."
Elias tog en pappmugg och hällde i rejält med vaniljkräm från Ica. Sen tog han en flaska med favoritkonjaken Hennessy och hällde i en skvätt innan han la till kaffet och satte på locket, satte tummen över drickshålet och skakade häftigt.
"Jag kallar den för Nationens Återfödelse. Min socialkonservativa återställare! För alla svenska patrioter som behöver en ny start på dagen efter en härlig kväll!"
"Tack som fan, hörru." svarade jag medan jag luktade på den söta brygden.
"Ingen orsak, Zigge. Och om du har allt med dig nu så får jag vänligast be dig dra åt helvete, för nu ska jag ha lite kvalitetstid med min flickvän, förstår du!"
"Ha så kul!" sa jag medan jag nickade och log. Elias hann göra det samma innan jag steg ut i trapphuset och vinkade adjö.
Elias vinkade tillbaka.
När jag klev ut insåg att jag skulle behöva vandra tillbaka till riksdagen i särken för att få mina vanliga kläder. Tur att det inte var nån längre promenad, direkt. Några tyska turister som köpte älgbajssmycken i Gamla stan kunde ju få se mig och få för sig att jag var nån svensk transa, men det kunde jag i o.f.s. bjuda på.
När jag var framme på kontoret och försökte tvätta av mig sminket inne på Luckans duschtoa slog det mig plötsligt att jag behövde be henne om ursäkt för att jag inte hjälpt till med den stora väskan. Blev rädd att hon skulle vara arg på mig för det.
"Ingen fara! :-) Hampis fick hjälpa mig med att bära istället. Men du missade chansen att träffa Herr Nilsson!" svarade Luckan på SMS.
Jag andades ut. "Och din kille!", höll jag på att svara, men kände att jag inte ville ha nåt snack om den saken, om det nu inte var viktigt för henne.
Nöjde mig med att skicka en glad smiley och en hjärtemoji som svar.