En omfattande feminisering är precis vad vi behöver
Manligheten är ett gissel. Ju förr vi blir kvitt den, desto bättre för oss alla. Inklusive för oss (i varierande grad) manligt kodade personer.
Det finns inte direkt nån brist på exempel på vad de, i offentligheten ständigt hyllade, klassiskt “manliga” idealen leder till, i närtid. Putins Fascistryssland startar blodbad med barnnappning och ideologiskt folkmord i Ukraina för att visa manlig styrka och försvara det heliga Ryssland och dess imperieställning som den vita kristna manlighetens sista utpost på jorden. Med stöd av b.la. medieikonen, Ivar Arpis idol, den blodsbesludlade incel-ideologins djupt störde nestor Jordan Peterson, som snackar om att Ryssland måste försvara sig för att väst blivit “degenererat” för att det finns transpersoner som bor här.
I USA sjunker det Republikanska partiet, som av en stor del av den demokratiska högern sågs som själva garanten för vår frihet och demokrati, när jag var ung, allt djupare i en annan störd narcissistisk gubbes vanföreställningar, hans högerextrema ideologi om att visa manlig “styrka” i kampen mot den liberala demokratins instutioner. Och i våra skolor mördas folk av unga killar till höger och vänster, utan det uppstår panik - vilket det förmodligen hade gjort om islamister varit förövarna - eftersom gärningsmännen varit “våra killar” som radikaliserats via alt-right och incel-ideologi. Klimatkrisen pågår för fullt, men vårt fjärde regeringsparti säger att den är fejk och att alla vindkraftverk behöver läggas ner, de är upptagna med att bekämpa dragqueens som “likt nazister” tydligen hotar barns könsidentitet.
Svaret från vänstern tycks, beklämmande ofta, vara att sätta (vita) män och deras gnäll ännu mera i centrum, bjuda in och acceptera en debatt som förs på de premisserna. Det är inte svårt att höra ett eko från 90-talet i den strategin, och hittills verkar resultatet ha uteblivit. Till skillnad från i USA där vänstern med “Breadtube”, som på många sätt är en spretig och rätt knepig miljö, i alla fall verkar klara av att dra just dessa snubbar från höger till vänster, utan att göra avkall på sin (oftast) frihetligt-liberalt socialistiska vänsterideologi, eller skämmas för nån alternativ livsstil som kränker dessa snubbar genom att inte passa in i normen.
Samtidigt har vi nog alla hört historien, här i Sverige. Om ännu en "skön" vänstersnubbe som betett sig som skit, mot allt och alla, men speciellt mot de som inte är “normalfungerande” maskulina vita män. Och som kommer undan med det, återigen, och ser det som sin självklara rättighet, att få sitta och lalla och hålla på som han gör.
Vänster eller höger, i vilket fall verkar det alltid vara just den snubbige mannen och hans prioriteringar, däruppe på toppen, som alltid ska vara i centrum för samhällsdebatten. Tyvärr. Det går som en röd tråd, från senast den högerextreme profilen Ivar Arpi skrev om att barn som får träffa dragqueens är "en dominansuppvisning mot SD-män" på bloggen, till när det svenska samhället daltade med skinnskallar på 90-talet, också med riktigt korkade tankar av behovet av "manlig gemenskap" som ledstjärna.
Asså. För mig är min kamp, när det gäller politik och sånt, inte egentligen en kamp mellan olika politiska partier, eller några andra klickar av människor som vill tjäna pengar på att ha åsikter. Sånt där är ofta ganska ytligt, egentligen. Det är en kamp mot den snubbige (ofta men inte alltid vite medelklass-)mannen som sitter högst upp på sin tron och njuter och bestämmer, i en makthierarki, som han genom den ser till att ingen annan tar sig till. Han kan vara höger, han kan vara vänster, han kan vara mitten eller ingenting alls, och det spelar faktiskt ingen roll. Jag vill inte att han ska bestämma i samhället eller att hans snubbighet ska premieras, vara i centrum för samhällsdebatten, eller löna sig. Jag vill ta sönder hela den makthierarkin, för jag vill inte leva i hans samhälle. Och jag vill inte att mina anhöriga eller mina eventuella framtida barn ska behöva göra det heller.
Det här interagerar naturligtvis (och möjliggör) kapitalismen och klassamhället och sånt, men det är inte ointressant för det. För mig skulle det inte nödvändigtvis innebära nån grundläggande skillnad om vi bytte nån toxisk snubbe i Dressmann från Sölvesborg som såg vindkraft och dragqueens som ett hot mot hens manliga alfaagens, mot nån “skön vänstersnubbe” från Bagarmossen eller kanske Hägersten som efter fem öl med de lokala SD-profilerna på krogen varje fredag säger att, ungefär; "jag är ju inte SD:are, men, identitetspolitiken har gått för långt faktiskt. Varför skäller tjejisarna på mig? Jag är ju en Snäll Kille™ juh! 😢"
Jag vill inte att nån av dem ska ha makt och bestämma. Och förmodligen har de ofta mycket mer gemensamt med varandra än med oss andra, och hjälper till att upprätthålla den hierarki som gemensamt möjliggör deras privilegierade position, på varsitt håll.
Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där vi alla måste försöka överleva och tjäna pengar, och i det ingår att ha relationer med såna där “sköna snubbar”, eftersom det tyvärr är de som sitter på den politiska, sociala och ekonomiska makten. Jag är inte nån idealist som tycker att man har nån sorts plikt att bryta alla band med människor som är hemska, som om man vore nån ekonomiskt oberoende person. Men tro inte att jag egentligen vill nåt annat än att störta honom från sin tron. Eller - förhoppningsvis (men det är ofta ett ganska avlägset hopp) få honom att reflektera över sina privilegier och sluta bete sig sådär.
På SD:s propagandakanal "Riks" kallade en inbjuden incel-profil den våldtäktsmisstänkte knäppskallen och incel-ledaren Andrew Tate för "början till en reaktion mot feminiseringen." Jag skäms faktiskt inte ens för att jag tror att en “feminisering” är precis det vi skulle behöva - även om jag inte direkt sett den i verkligheten, nånsin i mitt liv. Kvinnor är bättre människor än män, i allmänhet, och jag tänker inte skämmas för att jag faktiskt tycker det. Vi skulle alla behöva bli lite mer som den bättre hälften av mänskligheten, och lite mindre som Putin, Trump, Jimmie Åkesson och de andra manliga idolerna.
Det är den snubbige mannen som måste ta ett steg tillbaka. För allas, sin egen och hela planetens skull. Här finns ingen anledning att darra på manschetten eller på nåt sätt vara otydlig, genom nån vag förhoppning om han ska ändra sig om vi bara bekräftar honom i hans manlighet. Tycker jag.