Arg.

Ibland blir man bara frustrerad och uppriven över hur mycket män förtrycker kvinnor. Hela tiden. Patriarkatet är verkligen överallt. Som en cancer.

Ibland har man trevligt samkväm som varit bra skoj och så, som ändå till sist får en stor baksida. Där man t.o.m. som 30-åring blir rätt ställd av det patriarkala förtrycket i ens närhet.

T.ex. när man blir rädd för att en vän som är bland det snällaste som finns, ska gå tillbaka till en snubbe, som en i närtid sett bryta ner henne till nåt som inte är min kära vän och kamrat, utan är en spillra av den medmänniska man kände och tyckte så mycket om. Bara för att han sitter på alla pengarna... ☹️ Som snubbar/män i allmänhet gör, tyvärr...

Det är svårt att snacka om öppet i vänkretsen, men jag blir rent utsagt ursinnig över att nån man kan vara så himla nedbrytande elak mot nån som är så jättesnäll, som min kompis. 😡 Men det är tyvärr bara ett av många exempel på nåt jag behövt uppleva många gånger. Där har vi väl verkligen patriarkatets essens: den som tyvärr genomsyrar alla samhällen. Karlsloken som får härja fritt och bete sig och mötas av tystnad och acceptans, för att han agerar från en privilegierad position. Från min flickvän långt bort, enda till ”vänsterpersoner” i Sverige. Alltid sitter han där och tar för sig och njuter, uppe på sin tron, får andra att må dåligt för att få sin vilja igenom. Och tycker att det är helt självklart.

Överallt – precis överallt – framkommer samma mönster. Det är en manlig stor bebis som känner sig kränkt och kräver att bli respekterad på andras bekostad. Kanske är det inte konstigt att hans kränkthet är en bra affärsidé för den extrema högern. I hela världen har vi dessa män som beter sig som svin, och så många kvinnor, som städar upp efter dem och är beroende av dem. I sin vardag, dag ut och dag in. Som inte bara behöver stå ut med det – utan behandlar deras (psykiska och fysiska) misshandel och våld som nåt helt naturligt och självklart – att mannen är en man och därmed får bete sig så. Och som låter det går längre och längre, ju mer han får hålla på... ☹️

Så är det förstås även för oss som inte är kvinnor: Man håller käften för att inte kränka den vitmanlige jättebebisen som sitter uppe på privilegiernas tron och dömer. Även när han är en snubbig snubbe som är ”vänster”. Fast att han kanske egentligen borde bedömas som ännu en fascist. Kanske i sitt sammanhang helt enligt normen, men långt utöver vad man borde acceptera.

Jag tycker verkligen att kvinnor i allmänhet är en bättre sorts människor än män. Jag skulle kunna dö för den åsikten – för det finns knappt nån åsikt jag har som jag tycker känns så rimlig som den. Man kan ju tänka på vilka det är som startar krig, beordrar folkmord, eller mäter sin manlighet genom att vara vidriga och hemska och plåga andra levande varelser. Men det värsta är inte det: det värsta är snarare alla helt normala svenne-pappor med mer eller mindre fascistiska åsikter, alla partners eller män, alla chefer eller tyckare som har fascistbrun skit uppe i huvudet, som vill kontrollera och förtrycka för att känna sig värda nåt själva. Och som alla vi andra behöver stå ut med, bara för att de sitter på den ekonomiska makten i samhället... 😠 Och att det är helt normalt, ingen reflekterar ens över det.

Om vi ska prata om att på sikt bygga socialism eller nån sorts genomgående fritt och demokratiskt samhälle, så måste vi ta tag i patriarkatet som genomsyrar hela samhället. Och inte bara dalta med stackars vita män, som så många till vänster verkar vilja gulla och nutta med idag. Utan snarare våga vara arga på och ställa krav på dem/oss. Tycker jag.

I centrum för nästan allt onödigt lidande på jorden så står mannen: detta urmonster som slutgiltigt måste besegras om resten av världen ska kunna ha chans att få leva. Det är förstås inte så att alla vi killar/män per automatik är ”onda” i största allmänhet. Det är vår invanda maktposition som är den stora ondskan. Som slutgiltigt måste besegras. Tycker åtminstone jag. 🥺