Andra gången som fars
Jag vaknade upp för att ta tempen på mig själv till att följande talande jämförelse poppade upp som ett "minne" på facebook:
Jag hade ingen feber.
Här skulle jag kunna vara arg på internet över vita snubbar som är högerextremister och gett oss ännu en period där världens mäktigaste människa är en orangehudad supernarcissist vars ego på nåt sätt projicerar alla sköra egon hos det här klientelet. Eller att för den delen just den här högerextremisten tycks ha klippkort i klippkort i Public Service (nåt jag skrivit om flera gånger på den här bloggen - använd sökfältet). Eller att den killens idoler som Elon Musk och Jordan Peterson i en handvändning blev nån sorts aktörer som vi alla måste förhålla oss till igen, trots att de är helt dumma i huvudet, trots det de står för borde ha lagts på historiens soptipp för länge sen.
Jag har sällan, för att inte säga aldrig, varit sjuk en så lång period som jag varit just nu. Tristessen kan ibland föda nån sorts kreativitet. Igår publicerade jag en lång kommentar till Eigil Söderins bok "Rädda Landet", en bok som jag själv är med i en snutt, och som alla politiskt intresserade borde läsa.
Kloka människor som jag har kontakt med hörde av sig och undrade om det verkligen var klokt att namnge enskilda personer som, hur sant jag än vet att det jag skriver är, har all anledning att inte vilja bli omnämnda apropå bokens innehåll med trollfabriker och sådär. Vilket ö.h.t är svårt att göra om en själv ingår i dramat, om jag inte ska skriva en recension som i princip blir som en nyckelroman. Så den texten är inte publicerad här längre.
Jaja. Jag vet inte varför jag ens sitter och skriver långa texter om SD. Det är genuint svårt att efterkonstruera händelseförlopp för nåt decennium sen och jag vill egentligen inte göra det. Jag kan komma på hundra andra ämnen som vore roligare och mer lustfyllda att skriva om.
Emellertid är det inte hundra andra ämnen som man bara kan välja och vraka emellan när en enkel googlesökning lätt kan visa att man började sitt vuxna liv åt att jobba åt fascister. Man kan ju skriva hundra texter om dataspel istället, men det är ett faktum som är svårt att komma ifrån, precis som att jag har svårt att skilja på den nationella näthatspöbelns stokastiska våld mot mig i sisådär tolv års tid (det här med att vara en lömsk jude som är väldigt beta och hej och hå) och vem jag på riktigt är. Eller att det rent cyniskt finns en marknad att vara "avhoppare" på, speciellt när alla i vänstern vill dalta med "unga killar" (läs: vita män som röstar SD), nåt jag tycker är avskyvärt och inte vill vara en del av.
Nån annan valde det åt mig. Så är det med mycket här i världen.
Kanske skulle vi må bättre om vi hjälpte varandra att slippa såna förutbestämda öden, som vi själva inte har valt? I den mån det går.